Vie är Doja Cats mest reflekterande och sammanhållna album hittills. En glittrig popresa med känslomässig tyngd och tydlig 80-talsestetik. Här får vi en mer sårbar och melodisk sida av Doja, med höjdpunkter som Jealous Type och det kaotiskt briljanta AAAHH MEN!. Även om vissa spår tappar lite i skärpa, bär helheten på ett oväntat djup och en tydlig vision. Det är ett album som växer med tiden mindre provocerande, mer personligt och kanske just därför hennes mest intressanta hittills.
Jag visste nog inte riktigt vad jag förväntade mig när jag tryckte på play. Doja Cat är ju en sådan artist som ständigt överraskar ibland briljant, ibland frustrerande, men alltid intressant. Och redan efter första genomlyssningen av Vie stod det klart. Här har vi ett album som vill vara mer än bara en samling låtar. Det här är en slags inre monolog i neonljus, ett album som både vill få oss att dansa och känna. Ibland samtidigt.
Vie (som betyder ”liv” på franska och ja, det är klart att titeln är genomtänkt) är ett glammigt, synthdoftande popalbum som doftar 80-tal men låter 2025. Det är som att Doja har stått framför spegeln och frågat sig själv: ”Vem är jag nu?” och svaret blir en blandning av eftertanke, självdistans och storstilad estetik. Det finns ett lugn här, ett fokus, som skiljer sig från tidigare projekt. Där Hot Pink flirtade med pop och Scarlet gick all in på att visa tänderna. Känns Vie mer reflekterande nästan som en andningspaus men i paljetter.
Produktionen är genomgående snygg här finns skimrande synthar, små saxofoninslag som smyger sig in när man minst anar det och beats som pulserar utan att ta över. Det är elegant, men inte tillbakadraget. Och i centrum står Dojas röst mer sårbar än vi kanske är vana vid, mindre rappig, mer melodisk. Man hör att hon vill något mer än att bara göra TikTok-vänliga refränger. Det finns ett behov av att bottna i något verkligt.
Höjdpunkterna då? Jealous Type är en självklar start. Catchy, självsäker och med en text som känns både personlig och relaterbar. Cards är en annan favorit med sitt retrosouliga groove och en refräng som sätter sig direkt. Men det är AAAHH MEN! som verkligen sticker ut. En lite kaotisk, känslostyrd popexplosion som nästan känns som ett mentalt breakdown i realtid. Och det är så bra. Där får vi allt: sårbarheten, dramat, popmagin.
Alla låtar håller dock inte samma nivå. Couples Therapy och Acts of service känns lite mer som transportsträckor. Snygga absolut, men utan det där lilla extra som gör att de stannar kvar efteråt. Det är här albumets längd också märks lite 15 spår hade kanske mått bra av att vara 12. Men samtidigt, det är ett lyxproblem när bottenskrapet ändå är rätt bra.
Vie är kanske inte det mest omedelbara albumet i Doja Cats karriär det kräver några varv innan det verkligen landar. Men när det gör det, så sitter det. Det är ett popalbum som vågar vara lite långsammare, lite mer känslodrivet, men fortfarande fullt av karaktär och stil. En ny era, kanske? Inte för att hon behövde bevisa något, men här gör hon det ändå. Och som lyssnare är det bara att luta sig tillbaka och följa med.
