Tate McRae har alltid varit skicklig på att göra smärta till något avundsvärt något som rycker i dig snarare än bara spelas upp och försvinner. Tit for tat är inget undantag. Redan från första refrängens Thought I might love you again … now that you’re acting like that, boy I never will vet man att det inte är någon vanlig kärleksballad vi har framför oss. Utan mer en slags emotionell rensning ett uppgör med allt det där man lovade att stå kvar i.

Ljudbilden är tajt, snygg och fokuserad på Tates röst, rädslan, ilskan och stoltheten. Tit for tat håller sig ganska nära konventionell pop men det är just i de små fräna detaljerna som den sticker ut. Man hör tydligt hur hennes sång även när den är lågmäld bär på en slags hotfull eld. Det är inte bara “jag är sårad” det är “jag kräver ett svar”.

Om Tit for tat hade varit en film hade den tagit slut med pampiga eftertexter och en galopperande puls i publikens bröst. Det är en stark comeback som inte bara underhåller utan också gör ont och känns. Tate McRae visar att hon inte bara kan vara den som blir sviken och sjunger om det. Hon kan vara den som vänder sig om, ser klart och säger ifrån. Och det är något väldigt tillfredsställande i det.