Det finns ett ögonblick i Molly Sandéns nya singel Blåögd där allt stannar upp, en sorts stillhet mellan ackorden som om hela världen håller andan för att höra vad hon egentligen försöker säga. Och kanske är det just det Blåögd handlar om, att våga tala när det gör som mest ont. Att inte längre gömma sig bakom glittret utan stå kvar rakryggad i det som är sant.
Efter det drömska och funkigt skimrande Strawberry Blonde där sommarens långa dagar låg som ett rosa filter över allting vänder Molly nu helt om. Här är det inte rosé i plastglas, utan klarsynthet i blodomloppet. Hon har tvättat bort det där mjuka filterlika ljudet och lämnat kvar något som känns nästan naket. En röst, en melodi, ett avgrundsdjupt vemod.
Produktionen är sparsmakad men exakt. Pianot ligger där som en stadig hand på ryggen, försiktigt men bestämt. Det är rakt, det är ärligt, det är… brutalt.
” Jag var blåögd, men inte blind, trodde på kärlek som aldrig fanns i din röst”. Det är en textrad som sätter tonen för hela låten och kanske för hela det kommande albumet med samma namn. Här finns inget utrymme för självbedrägeri längre. Det är en konfrontation med både andra och sig själv, skriven med kirurgisk precision.
Att Molly premiärspelade Blåögd på Rockbjörnen tidigare i veckan säger också något om hennes självförtroende. Det här är ingen mellanlåt eller transportsträcka. Det är ett statement. Ett ”jag är här nu” som klingar långt bortom det rent musikaliska.
-Recensionen på albumet Blåögd läser du här.
