Justin Bieber överraskar igen. SWAG II landar bara veckor efter sommarens comebackalbum och känns som en rosa­färgad fortsättning med hög puls, större låtlista och tydligare popnerv. Det här är Bieber som dubblar insatsen 20-plus spår, ett batteri av gäster och en produktion som pendlar mellan r’n’b-värme, indie-riff och rap-flirtar. Releaseupplägget är att ge oss lyssnare en snabb uppföljare och ”sociala medier hypen” görs med kirurgisk precision och ger skivan en nu-eller-aldrig-energi.

SWAG blev som en personlig vändning för Bieber som att han släppt taget om en del av sin gamla rustning och på ett livfullt sätt är full av ljus och melodier som säger mer än orden. Även om texterna ibland är banala ekar denna känslan även i SWAG II. Mer sårbar falsett, fler familjeögonblick i periferin men också en ännu bredare ljudpalett och en mindre ängslig attityd.

Vad funkar? Tempot och texturerna. Gitarrdrivna spår ger syre åt de mer andäktiga r’n’b-stunderna och samarbetena känns överlag organiska. Det är också där SWAG II blir starkast, när produktionen håller sig varm och luftig och rösten får bära utan att överbelastas.

Men mängden låtar skaver. Med drygt två dussin låtar blir dramaturgin ojämn och några spår känns mer som idéer än nödvändigheter. När Bieber däremot går rakt på sårbarheten, de låtar som nuddar tro, familj och egen läkning hittar SWAG II det emotionella ankaret som gör projektet relevant bortom uttänkta releaskampanjer.

SWAG II är inte bara ett snabbt tillägg det är Biebers mest öppet skrivna självporträtt på länge. Större och spretigare, men också modigare. Som lyssnare får jag känslan av en artist som hellre visar arbetsbänken än det perfekt putsade slutresultatet. Inte felfritt, ofta för mycket men när det bränner till gör det det på riktigt.