Ett av årets mest omtalade album (eller ska jag säga omslag) är här och med Man’s Best Friend cementerar Sabrina Carpenter sin plats som en av de mest självklara popartisterna just nu. Albumet sprakar av lekfullhet och självdistans, men det är aldrig bara yta. Här finns en tydlig kärna av musikalitet långt bortom provokativa rubriker och sexiga punchlines. Från den kaxigt studsande Manchild till den discofärgade singeln Tears visar Carpenter att hon vet exakt hur man bygger låtar som både får hjärtat att slå snabbare och stelopererade höfter att röra sig.

Bland höjdpunkterna finner vi House Tour, en dramatisk poppärla som lika gärna kunnat vara soundtracket till en musikal. Komplett med teatraliska vändningar och snyggt avvägda crescendon. Nobody’s Son sticker ut som ett av albumets mer avskalade stunder, där Sabrina byter ”glimten i ögat” mot en mjukare, nästan sårbar ton. Även Sugar Talking överraskar med sin subtila dynamik och eleganta country-färgade refräng som smyger sig på snarare än tar över. Men den mest skickligt skrivna låten på plattan är Never Getting Laid som är både sockersöt och sylvass på samma gång.

Produktionen bär tydliga spår av Jack Antonoffs varma analogpop. Gitarrerna, basgångarna och syntharna rör sig i ett organiskt flöde som ger albumet en nästan filmisk känsla. Det är musik som andas lika mycket 70-talsflirt som modernt hitmaskineri. Men där det alltid är Carpenters röst och personlighet som står i centrum. Hon sjunger med en blandning av flirtig nonchalans och oväntad närhet och just den balansen gör att albumet håller även när texten glimmar av humor.

Det som lyfter Man’s Best Friend är att det känns som ett statement i popform, inte för att chockera utan för att underhålla och äga rummet på egna villkor. Sabrina bjuder in oss till en värld av högt tempo, vassa formuleringar och hookar som fastnar redan vid första lyssningen. Vilket är precis det pop ska göra: få oss att le, få oss att röra oss, få oss att vilja höra mer.