Maroon 5 är tillbaka med Love is Like ett album som på förhand kändes som ännu ett bevis på bandets uthållighet i popvärlden, men som efter release har mötts av en ganska sval respons. Flera kritiker har lyft fram att bandet fastnat i en formel som en gång i tiden gjorde dem till världsstjärnor, men som nu snarare känns urvattnad och förutsägbar. Jag kan dessvärre inte annat än hålla med. Där tidigare album kunde balansera mellan funkig pop och rockiga inslag känns Love is Like mestadels som en seglivad popproduktion som saknar både nerv och riktiga refränger som biter sig fast.

Visst finns det glimtar, singlarna som föregick albumet har en slick produktion och Adam Levines röst är fortfarande lika igenkännbar och känsloladdad. Alla starkast är dock albumet i de mer avskalade spåren som California, Jealousy Problems och My Love där bandet vågar låta känslorna tala utan att gömma sig bakom radiovänliga filter. Men helheten drunknar snabbt i en likriktad ljudbild, där varje låt flyter in i nästa utan att lämna något större avtryck. Det är möjligt att den R&B-nostlaligska Love is Like med Lil Wayne kan fastna om man kastar den mot väggen.

Det stora problemet med Love is Like är kanske just bristen på utveckling. Efter så många år i branschen förväntar man sig att Maroon 5 ska ta ut svängarna, experimentera, eller åtminstone ge oss en hint av den råa energi som en gång satte dem på kartan. I stället får vi en trygg men oinspirerad popmaskin som känns mer skräddarsydd för spellistor än för verkliga musikupplevelser.

För den trogna fanbasen är Love is Like fortfarande ett album att finna tröst i det låter precis som Maroon 5 alltid har gjort. Men för oss som hoppades på något mer något som kunde återuppväcka bandets forna storhet blir detta mest en påminnelse om att även världens största popband kan gå på tomgång.