Don’t Click Play släpptes med en aura av frågetecken efter minimal press och en inställd turné. Albumet bjuder på både starka höjdpunkter och mer anonyma spår som inte riktigt fastnar. Men helheten blir ändå en modig och personlig popplatta där Ava tar tillbaka kontrollen över sin egen berättelse.
Ava Max är tillbaka med sitt tredje studioalbum Don’t Click Play, en titel som i sig känns som en lekfull provokation. För hur ska man egentligen kunna låta bli att trycka på play? Inför släppet fanns dock en hel del frågetecken. Ava gjorde väldigt lite press, drog sig undan från sociala medier och ställde dessutom in sin planerade turné med kort varsel. Det skapade spekulationer, frustration och en känsla av ovisshet. Skulle albumet ens bli av, och i så fall; vad kunde vi förvänta oss?
När Don’t Click Play väl landade blev svaret både spretigt och spännande. Här ryms några av hennes starkaste låtar hittills som Lovin Myself och Wet, Hot American Dream där hon bjuder på en blandning av självacceptans och storslagen popdramatik. Just Lovin Myself beskrivs av Ava som hennes mest personliga låt hittills och det märks. Den sjuder av en sårbarhet som känns lika oväntad som välkommen i hennes annars så polerade popuniversum. Samtidigt finns det spår som känns mer anonyma där produktionerna blir för släta och refrängerna inte riktigt lyfter. Kritiker har också varit delade: vissa hyllar de stora refrängerna och energin, medan andra menar att albumet är ojämnt och innehåller lika många ”skip-spår” som bangers.
Det som ändå gör Don’t Click Play till ett album att tala om är hur Ava vågar ta kontroll över berättelsen om sig själv. I titelspåret konfronterar hon de eviga jämförelserna med Lady Gaga och svarar självsäkert tillbaka med textrader som ”But I’m loving myself even if you hate it”. Det är kaxigt, självironiskt och framför allt befriande. Samtidigt går det inte att bortse från att den inställda turnén lämnar en eftersmak. Ava själv menar att hon inte vill ge publiken något halvdant men i den hårda popvärlden kan ett sådant avbrott vara riskabelt.
Som helhet är Don’t Click Play kanske inte det mest sammanhållna albumet i Ava Max karriär men det är ett verk som andas mod, självinsikt och en vilja att skriva om reglerna för vad en popstjärna ska vara. I sin bästa form är det glittrande, storslaget och djupt personligt. I sin svagare form lite för generiskt. Men just den där spänningen gör också att albumet känns levande och kanske är det precis det Ava ville.
