När Darin nu släpper Allt jag har rör han sig i ett trolskt mellanrum där nostalgi möter nyskapande och där arenapopens polerade yta ripplar med en varm, mänsklig nerv.
Titeln känns laddad redan innan första tonen har klingat ut. I Allt jag har hör vi en artist som inte bara sjunger om att ge allt, han ger verkligen allt. Verserna landar mjukt, nästan som bekännelser mellan han och mikrofonen. Och refrängen? Den är en självklar sång att ta med sig i livet, med en oerhörd tyngd i enkelheten. Det är pop som viskar “jag är här”, och sedan skriker det högt i refrängen.
Darin har haft en känsla av nystart med sin svenska popresa från Fjärilar i magen via En annan jag och nu fram till det här. Han skriver med en närvaro som känns över tid snarare än trendigt polerad. Det finns erfarenhet i hans ödmjukhet, och mod i hans melankoli. Det är ingen slump att publiken sluter upp på arenorna; hans texter och melodier kombinerar personlig reflektion med en scenvänlig magnetism.
