Conan Gray är tillbaka med sitt fjärde album Wishbone, och precis som titeln antyder handlar skivan om att krossas, hoppas och kanske få sin önskan uppfylld. Det är en starkare och mer sammanhållen berättelse än tidigare plattor, där Conan tillsammans med Dan Nigro i producentstolen återfinner den nerviga popkänslan som gjorde honom till en generationsröst. Redan öppningen med Actor visar att vi rör oss i ett känslolandskap där dramatik och intimitet går hand i hand. Här blandas 90-talsdoftande pop med alternativa rockinfluenser och Conan sjunger som om varje rad vore hans sista chans att bli förstådd.

Låtar som Romeo sticker ut med sin teatraliska energi och sina Shakespeare-referenser, samtidigt som den blottar en rå sårbarhet där svek och manipulation får ta plats. I Nauseous hör vi Conan i sitt mest sköra jag när akustisk gitarr och piano faller samman under tyngden av hans röst och i Caramel blir nostalgin lika söt som den är förförisk. Det är låtar som påminner om varför just hans dagboksartade poptexter träffar så många i hjärtat. Även Class Clown visar den där typiska gråtonen mellan vemod och igenkänning, där gamla roller och känslor från skoltiden lever kvar långt in i vuxenlivet.

Visst finns det partier som inte riktigt lyfter. Spår som This song och Eleven eleven kan kännas lite väl slätstrukna i jämförelse med albumets höjdpunkter. Men helheten bär ändå på en tyngd och ärlighet som gör Wishbone till Conans mest kompletta album hittills. Han vågar vara både poetisk och övertydlig. Storartad och liten på samma gång.

Slutresultatet blir ett album som känns lika mycket som det låter. Wishbone är inte perfekt, men just därför är den så mänsklig. Och kanske är det Conans största styrka, att han vågar låta oss höra honom gå sönder, för att vi själva ska få känna oss lite mindre ensamma.