Efter år av mental träning, universitetsstudier och en karriär på Universal Music, valde Devon Zending säga upp sig, sälja sin lägenhet och satsa allt på musiken. Nu debuterar hon med singeln SUCK IT UP. En kaxig popsmocka om att vara för mycket, för högljudd, men ändå helt rätt. Vi snackar Hanna Montana, adhd, chick flicks och varför hon fortfarande bär med sig sin femåriga version som inre kompass. Mycket nöje!
En klassisk incheckning, om du skulle beskriva din känsla för dagen med en låt. Vilken skulle det vara och varför?
Det är lätt VonDutch – Charlie XCX. Känner mig som en nummer ett just nu. Allt är kaos och upp och ner, men jag älskar det. Och låten påminner mig också om varför jag gör det jag gör.
Debutant med låten SUCK IT UP. Varför blev den här singeln den första att släppas som soloartist?
Sedan jag skrev refrängen till en konsert i skolan för 4 år sedan har jag haft den på huvudet. Jag har skrivit mycket musik, men det är något med just SUCK IT UP som också fastnat hos andra som hört den. Den presenterar mig som artist och har allt helt enkelt; beatet, gitarrerna, kaxigheten och flirtande.
SUCK IT UP handlar om att vara en outcast. Vad betyder ordet för dig?
Outcast är för mig något annorlunda. Om man inte känner sig som det tror jag många skulle beskriva det i personsammanhang som någon som är konstig, men i mitt fall tycker jag det är någon som är unik, extra, skiljer sig från mängden och är normbrytare.
Du nämner P!NK, Avril Lavigne och Hannah Montana som inspiration. Om du fick välja en av dem att göra en duett med, vem och varför?
Detta är som pest eller kolera för mig fast tvärtom… men jag måste ändå välja P!NK. Det är hon som har och har haft störst inflytande på mig som person och artist. (Dock har jag alltid drömt om att fysiskt betala tillbaka Avril för att jag laddade ner hennes musik på Limewire, men det får bli senare).
Berätta lite om tankarna bakom att skapa soundet. Hur har du jobbat för att fånga känslan av tidiga 2000-tals chick-flicks?
Jag tror det sitter i ryggmärgen. Jag är en väldigt visuell person och när jag skapar vill jag att bilderna och videorna jag får upp i huvudet när jag hör ljudet och musiken ska stämma överens med känslan jag hade som barn och ungdom. Helt sedan jag fick min adhd-diagnos för 4 år sedan har det varit viktigt för mig att embracea den tiden då jag var mig själv som mest. Innan andras åsikter, negativitet och verklighetsuppfattning började påverka mig. Min förebild är mig själv som 5 år, så om hon gillar det, gillar jag det. Jag blir också besatt av saker, så efter att ha kollat The Princess Diaries 72819 gånger och lyssnat på P!NKs album I’m Not Dead konstant i min discman på en roadtrip genom Frankrike, så sätter det sig. Jag är en ”coming of age-girl” rakt igenom.
Omslaget till SUCK IT UP andas självsäkerhet och attityd. Skulle du säga att det beskriver dig och ditt uttryck som artist?
100%. Det är min största ”uppgift” som artist tycker jag, att sprida och uppmana andra att vara självsäkra, kaxiga och ha attityd, men alltid med glimten i ögat och goda intentioner.
Tidigare har du spelat handboll på hög nivå, pluggat idrott och mental träning. Något som kan komma väl till pass i musikbranschen, som kan vara rätt påfrestande ibland. Finns det några tips och tricks du kan använda från idrotten och den mentala träningen i musikens värld?
När jag flyttade till Stockholm var min största rädsla att jag hade kastat bort så många år på något jag inte har användning för, men jag insåg snabbt att jag tog fel. Att vända upp och ner på sitt liv kräver mod och pannben, och jag tänker att har jag det så löser resten sig. Jag har alltid varit bra på planering, målsättning och visualisering, och det är A och O för att lyckas, oavsett vad du gör. Min dröm är att flera inom nöjesbranschen ska ta efter elitidrotten, för det handlar om samma principer. Det är därför jag har startat ”Juice of Potential” där jag erbjuder coachning och mental träning. Om du tror på dig själv, kan visualisera det och är strategisk, kommer du komma dit du vill. Det handlar om viljestyrka och det handlar om att våga misslyckas. Och det är aldrig för sent.
Under de senaste sex åren har du bott i Stockholm, efter att ha lämnat Norge för musikdrömmen. Minns du ögonblicket då du kände ”nu lämnar jag handbollen och kör på musiken fullt ut”?
Jag minns det som det var igår. En sommardag i min familjs stuga i Trysil i 2017. Jag var deprimerad och vilse, och tyckte inte det fanns någon större mening med livet om jag ska vara helt ärlig. Sen råkade jag hitta serien ”Parneviks” på Viafree och blev (igen) besatt. Jag kände att jag var Peg. Hon är ett år yngre än mig, men hon berättade om känslor jag för första gången kände igen mig i; att bli utfryst och längtan efter något annat och eget bland annat. I ett av avsnitten hade hon en session och var sedan i studion, och då kom det över mig: ”DET ÄR MUSIK JAG SKA GÖRA!” Jag började googla på musikskolor i USA, googlade ”kan man jobba med musik” och ”vad är ett ackord”, och på den vägen hittade jag en låtskrivarskola i Stockholm. Jag har alltid haft en kärlek till Sverige och det svenska språket, men det var efter att ha kollat Wahlgrens Värld att jag sa till min pappa ”jag vill åka till Stockholm för jag tänker flytta dit”. Vi åkte hit en helg och jag var såld. Sen dess har jag fattat att många svenskar har mycket åsikter om dessa två familjer, men jag hade varken hittat musiken, Stockholm eller lärt mig språket om det inte vore för de, så jag är evigt tacksam och har stor respekt för deras jobb.
Vad var det med Peg Parneviks resa i Parneviks som fick dig att känna ”det här vill jag också göra”?
Jag har alltid älskat att stå på scen, synas och prata högt. I skolan ville jag helst sjunga, dansa, skriva manus till sketcher och hålla i väderrapporten på alla norska dialekter. Sen bor vi ju i ett land fullt av jante, och att alltid få höra att jag var för mycket, tog för mycket plats och pratade för mycket, gjorde att jag blev någon jag inte kände igen. Så att se Pegs rädsla för samma sak, men göra det ändå fick mig att känna ”kan hon så kan jag”.
Du har haft ett väldigt omtumlande 2025 hittills, berätta.
Ja, 2025 är året där jag gör allt jag planerat för och jobbat mot sen 2019 skulle jag säga. Min största rädsla är att inte försöka, och de senaste två åren speciellt, har jag känt att jag inte har varit helt ärlig med mig själv. Jag har varit där jag vill vara, men inte gjort det jag vill göra. När jag köpte min lägenhet i 2019 sa jag till mig själv att jag aldrig vill att lägenheten ska äga mig, och så kände jag i slutet. Räntan var skyhög och allt handlade om att jobba för att få pengar att betala för fyra vita väggar och ett kök från IKEA. Om jag dör nästa vecka vet jag med mig själv att jag inte vore nöjd med det, så jag sålde min lägenhet för att ta ut kapital. Sen sa jag också upp mig från min tjänst på Universal Music, och det kändes extremt jobbigt och helt rätt på samma gång. Det har gett mig erfarenheter och vänner jag bara kunde drömma om, och mitt hjärta kommer för alltid banka hårt för de människorna och den arbetsplatsen. Jag saknar både min lägenhet och Universal varje dag, men nu använder jag det som en morot och en påminnelse om vart jag vill.
Nyligen var du med på Universals mellocamp för 2026. Vad tar du med dig för erfarenheter därifrån?
Det viktigaste för mig när jag gick in studion under de dagarna var att vara mig själv och lita på att mina styrkor räcker till även i de rummen. Jag vet vad jag är bra på och jag är mån om att en session aldrig är lik en annan. Så jag tar med mig ett självförtroende som jag lägger i min självförtroende-låda och påminner mig själv om hur långt jag kommit på så kort tid. Jag sitter med människor som skrivit musik vi alla hört på radion, i Eurovision och som ligger i allas spellistor, och de har inte kommit dit genom att sitta tyst och vänta på att någon annan ska göra jobbet åt de.
Snart ska du till Nashville och därefter vidare till Costa Rica. Vad önskar du få med dig både musikaliskt och personligt från resorna?
Musikaliskt är mitt fokus att knyta och upprätthålla kontakter, vara nyfiken på människor och inspireras av andras upplevelser och historier, samtidigt som jag jobbar på mina kommande släpp. Det är mycket som ska fixas och tiden går snabbt.
Personligt vill jag bara uppleva. Jag vill se, lukta, känna, höra. Jag ska utveckla mina smått existerande surf skills och också bygga upp ”Juice of Potential”. Det viktiga för mig när det kommer till det är att vara ett levande exempel på att allt går om man vill. Varför ska jag predika om personlig utveckling och hur bra visualisering är om jag inte själv gör ord till handling?
Om vi spolar fram tiden tre år, vart vill du att din karriär ska vara då och hur vill du att folk ska minnas ”SUCK IT UP”?
Ohh, spännande. Jag har extremt dålig tidsuppfattning, så 3 veckor och 3 år känns som samma sak för mig, haha. Men mitt mål är att släppa album med minst 10 skitbra låtar. Jag älskar också att skriva musik i olika genrer, så en dröm är att vara ett ”top of mind”-namn när andra artister ska ha sessions, både i Sverige och utomlands. Sen vill jag gigga. Jag vill stå på scen, träffa publik, sjunga fint och fult om varandra och visa för mina kusiner och syskonbarn att de kan skap det liv de själva vill. Jag vill vara en förebild för de och andra som visar att man inte måste följa normer och regler. Livet och skolan är inte anpassat för oss med npf-diagnoser, men det går ändå. Vi klarar det vi vill klara när vi vet att det finns andra sätt att lyckas på.
Jag vill att folk ska minnas SUCK IT UP som en självtillitsboost av en låt där ens inre rockstar och alter ego får skina som aldrig förr! Jag tycker förövrigt flera borde skaffa alter egos. Det gör livet så mycket roligare.
Avslutande fråga, om du har en dålig dag i studion. Vad gör du för att vända humöret och inspirationen?
Först och främst tänker jag att jag måste skriva dåliga låtar för att komma till en bra. Det är lite som att sälja dammsugare – för varje nej är man närmare ett ja!
Det mesta brukar lösa sig av att lyssna och skriksjunga till Hannah Montana eller Camp Rock. Igen, jag letar alltid efter vad lilla eller yngre jag hade velat göra eller känna, och är bra på att alltid ta utgångspunkt i att ha kul.
Jag har slängt bort så många år av mitt liv på att inte ha kul, så det är jag trött på. Ibland ger jag mig själv små uppgifter som att låtsas skriva till en artist i en helt annan genre, leta roliga ljud i Splice eller sätta en timer på 10 min där jag efter det måste börja på en ny låt.
”It’s PR, not ER”, så ingen kommer dö om jag skapar något konstigt eller ”dåligt”. Släpp på prestigen så blir det mycket roligare!
