Lördagen kan nog ses som festivalens mest HBTQ-tätaste dag.
Jo, det har varit en del regnbågsartister under de två första dagarna också, men lördagen är verkligen som ett mini-Pride av homo, bi och queera artister.
Det märks också på publiken. Överallt man vänder sig ser man prideflaggan på ett eller annat sätt. Hängslen, axelrem, broderat på en väska, målat i ansiktet eller bara en klassisk flagga. Det är också väldigt fint att se då många homopar gå hand i hand genom Slottsskogen. Här är det inga fördomar eller upprörda miner från någon. -Varför skulle de? Det är ju musiken vi är här för i första hand. Men i en värd där HBTQ-personers rättigheter blir allt mer marginaliserade av främst gubbar med för mycket makt, så är det fint att vi här under Way Out West får vara precis den vi är.

Det är också så mycket annat som är fint med årets Way Out West. Det är mycket som känns välplanerat och bättre organiserat än någonsin tidigare. Visst, allt är ungefär på samma ställe, men att festivalen plockade bort ölområden för några år sedan gör festivalen luftigare. De har även lagt mer fokus på mat, vilket genomsyrar festivalen. Det är bra med matställen. Det är inte tokdyrt att äta mat – även om 55 kr för en muffin och samma för en Red Bull var i lite saftigaste laget på denna sidan av incheckningen på Arlanda. Men som jag skrivit de två andra dagarna, 150 kr för en måltid är inte ovanligt idag, var du än befinner dig.
Som ackad bloggare tycker jag vi får väldigt bra information om vad som händer under dagarna. Det är tydligt var man ska gå och hur man ska göra. Enkla saker som kanske kan ses som självklara, men som ändå inte är det alla gånger. Här är det oftast inga konstigheter eller frågetecken kring något. Gå dit. Gör det. Klart.

Sista dagen betyder också ömma fötter och ont i ryggen. Jag är ju inte 20 längre. Men det är bara att köra på. Ända in i kaklet. Jag får vila på söndag, tänker jag. Jag kryssar mellan scenerna och försöka uppleva så mycket som möjligt av både musik och att fota akterna. Det är ju ett väldians bra avslut på festivalen och jag vill försöka hinna se så mycket som möjligt.
Dagen började på Höjden.

Kerstin Ljungström

Kerstin intar Höjden med en säsong av Så Mycket Bättre i bagaget. Själv har jag följt henne sedan debuten Ex och hon är verkligen en artist som gått från klarhet till klarhet. Här på Way Out West visar Ljungström både sin charm och sin röst för oss, samt sina gitarr-rockar-skils. Vi får låtar från debutalbumet Till Dig, självklart låtar från Så Mycket Bättre, där bland annat En kväll i tunnelbanan blir ”i spårvagnen” för att helt enkelt ta seden dit man kommer, och självklart hennes nya låtar som leder till ett album till hösten.
Redan i början av nästa vår är Kerstin tillbaka i Göteborg för en spelning på Pustervik. Då lär jag vara där.

Omar Rudberg

Med serien Young Royals och en knippe singlar i bagaget är det dags för Omar Rudberg att göra sin första spelning på Way Out West. I fjol var hans FO&O-kollega Felix Sandman här och gjorde samma sak. Nu är det Omars tur.
Det känns lite som en udda bokning för festivalen. Jag hatar det inte, för Omar är cool, grym dansare och har i alla fall släppt några bra låtar sedan bandet sprittrades. Men det är väl här under spelningen som det blir lite för tydligt att han inte riktigt har den låtkatalogen som gör att en hel spelning med honom blir lysande. Det är lite för många låtar som är utfyllnad och ”meh”.
Den entusiastiska publiken längst fram i Linnétältet lär kanske inte håller med. Om inget så får man nöja sig mig de grymma danskunskaper som Omar ändå har. Men som sagt, han hade definitivt behövt fem till sju riktigt starka singlar till att ta ifrån för att kunna lyfta denna spelning.

Lola Yong

Två år efter debuten på Höjden är Lola Young tillbaka i Slottsskogen. Denna gång på Azalea-scenen där hon med lysande poplåtar och brittisk fyndighet charmar oss i publiken. Det är underhållande och jag älskar det mesta av vad personen Lola Young erbjuder oss idag. Hon är på strålande humör när hon sjunger om relationernas fram och baksida i sina låtar. Självklart får vi singel-ettan Messy i slutet av spelningen. Bra där. Samtidigt lider Lola lite av samma problem som Omar. Hon hade behövt lite fler hits i bagaget för att hålla uppe hela spelningen. Hennes mellansnack är dock lysande, så det är ingen som direkt lider. Men det hade varit bra med kanske två till topp 10-hits för att få det hela att kännas bättre.

Daniela Rathana

Med albumet Where Strippers Go To Die i bagaget, har Daniela redan där befäst sig som en av årets starkaste svenska artister. Jag personligen har albumet som ett av mina favoriter för året. Med det var det extra kul att artisten nu får underhålla oss en timme i solskenet från Flamingo-scenen.
Scenen är uppbyggd som en kyrka vilket både är effektfullt, men också passande för sångerskans tro. Just kyrkan förstärks av att vi även får uppleva en präst på scenen, som håller en kort predikan.
Allt är perfekt regisserat för att skapa en historia på scenen – Rathanas historia. Den röda tråden är självklart musiken men också hennes liv, och jävlar vad bra allt är.
Danielas röst är ju helt otrolig live. Det är inte bara en gång som jag tänker att det är kusligt likt Rihannas. Samtidigt är Daniela ingen kopia. Hon lyckas imponera med hela registret och sina låtar. Det är pop, R&B och gospel. Det är känslor – mörker och ljus, dans och ballader. Om Molly Sandén var det stora namnet bland svenska artister i går, så är det Rathana som är det idag. Hon verkligen äger scenen och lyckas trollbinda publiken under konserten.

Pet Shop Boys

Tredje gången gillt för Pet Shop Boys i Sverige med deras Dreamworld-turné.
Det hela är som sagt en ren greatest hits-spelning och allt som spelas är singlar. Det gör att det är väldigt lätt att älska det mesta från scenen. Det jag personligen är imponerad av är hur bra alla låtar är uppdaterade och arrade för att låta Pet Shop Boys idag. Det är ju trots allt ett band som alltid hängt med i tiden. Även om de gör poplåtar med synthar, så har de alltid haft en viss fingertoppskänsla att få modern musik att låta Pet Shop Boys, eller tvärt om.
Speciellt är det läckert hur varje intro liksom bygger upp mot första versen och det kan ibland ta en stund innan man vet vilket låt det kommer att bli. Kan tänka mig att arrangeringen av låtarna varit både tidskrävande och sjukt roliga att få till för bandet.
Visst, det finns alltid någon låt som de gärna hade fått bytt ut – It’s alright är faktiskt sjukt sömning både då och nu. Sedan kanske de skulle ha kunnat lägga in Go West och New York City boy samt en udda-singel, som DJ Culture eller Miracles. Men man kan inte få allt. Vi får ändå en ordentlig hitkavalkad med fyra UK-ettor och singlar som spänner över 40 år. Det är fan inte fy skam.

Chappell Ronan

Om jag sa att det skulle bli svårt för någon att överträffa Kite från torsdagen, så sa uppenbarligen Chappell Roan, ”håll mitt trollspö”.
För bara scenen är helt fantastisk med ett slott som liknar en korsning av ett Disney-slott och Castle Grayskull från Masters of the Universe. I bakgrunden får vi animerade drakar och låttexter i sago-typsnitt. Mitt i allt är en älvliknande Chappell Roan som inleder kvällen med Super graphic ultra modern girl.
Under konsertens gång imponeras jag över både Roans röst och hennes fantastiska scennärvaro. Det är ju inte för inte som hela världen fastnade för henne efter just livespelningen på Coachella året innan och blev liksom hela världens musik-darling.
Hennes mellansnack är härligt älskvärda, som när hon tackar publiken för att vi sjöng med till Coffee, och hjälpte henne komma ihåg texten. Något som hon inte gjorde i varesig Norge eller Danmark. Det är kul när hon låter oss göra en YMCA-liknande dans till HOT TO GO! eller gör en cover på Hearts Barracuda.
Allt känns liksom on par med artisten. Slottet. Sagotemat. Kläderna – som går från älva till lättklädd Barbarella. Det roliga är att detta är ju bara början på hennes karriär och jag ser definitivt fram emot fler sagostunder med Chappell efter ett eller ett par nya album i bagaget.

Här kommer en knippe foton som jag tagit under dagen.