Om torsdagen var lite lugnare. Lite mindre folk i parken, så var fredagen knökad. Att festivalen sålt ut tidigt och det bara funnits dags- och vip-biljetter sedan någon månad tillbaka är tydlig. Att manövrera sig mellan scenerna när jag ska fota är lite som det klassiska spelet Frogger. Där den lilla grodan ska hoppa över stockar och över en väg utan att bli överkörd. Jag får försöka läsa av publiken på bästa sätt och hoppas att de rör sig i den riktning jag förespår att de ska göra. Oftast funkar det. Ibland blir jag stående några extra sekunder i väntan på att en piffig festivalbesökare ska bestämma sig om hen ska gå till höger eller vänster i ett trångt passage. Men överlag är det ganska smidigt ändå om jag ska vara ärlig.
Det enda jag hade önskat var en separat ingång för media till pressområdet som även är VIP-område. Att stå i kö när oförstående Stockholmare inte är snabba nog att visa upp sin väska eller mest bara går mitt i vägen och pratar i grupp på den plågsamt trånga stigen är en aning frustrerande när man försöker hinna med så mycket som möjligt. Det mesta funkar och folk är trevliga och förstående när man kommer ångandes med kameror i högsta hugg. Men som sagt, den där separata ingången hade inte skadat.

Idag blev det Pad Thai från mattältet vid Flamingo-scenen. Vissa delar var något halvljummen, eller tja, kall. Men bra med smak av koriander och nötter. Så helt okej överlag. För middag på festival tycker jag ändå 150 kr är helt rimligt. Det är billigare än lunch ute och lite vad det kostar att äta ute idag. Förvånad över att vissa tycker det är snordyrt. Speciellt om man bor i Stockholm. Där borde 150 kr ses som ett kap, vad man än ska äta. Så det är nog kanske mer inställningen – mat är dyr på festival. Men saken är den att allt är dyrt idag. Eller i alla fall dyrare. Som sagt, pizzan jag åt och blev tokmätt av för 155 kr under torsdagen var väl ett bevis på det. Jag klarade mig även på Pad Thaien. Även om den som sagt gärna hade fått vara lite mer uppvärmd.
Den enda craving jag dock haft denna festival är glass. Förstår inte varför, för så mycket glass äter jag inte i vanliga fall. Men glass säger min kropp att den behöver i år. Lär frossa i Ben & Jerry’s när jag slappar i soffan HELA söndagen.

Molly Sandén

Jävlar vilken stjärna hon är!
Med en självsäkerhet och samtidigt glimten i ögonen tar Molly över hela Slottsskogen när hon på ”barnkalastid” underhåller oss med sina låtar. Att gå från engelska till svenska var det bästa hon kunde ha gjort. För alla älskar låtarna, henne och hela showen. Bara det att Oscar Zia och Edvin Törnblom kommer in och slänger jordgubbar till publiken under Slutet av sommarn är liksom lysande. Killarna trippar fram över catwalken och gör sin grej, poserar och lämnar. LYSANDE!
Hon kör en av mina absoluta favoritlåt från i fjol –  Lost and found. Denna gång utan Victor Leksell. Men Molly får mig än en gång lite tårögd och emotionell av den låten.
Hon ger oss även sin ABBA-cover av Gimme Gimme Gimme och Jonathan Johansson-cover’n Rosa himmel tillsammans med upphovsmakaren själv.
Är det så att Molly blir nästa svensk att ta över Ullevi? Ja, jag tror det. Hon har både pondus, låtarna och publiken för att kunna göra det. Jag hade definitivt varit där.

Kelly Lee Owens

Electropop i Linnétältet med lysande Kelly Lee Owens är ju ett perfekt sätt att underhålla sig. Den brittiska artisten ger mig lite samma vibb som Little Boots gav mig på Arvikafestivalen 09. Det är artisten och sina synthar. Tre mikrofoner och ett jävla röj. Hon dansar lika mycket som publiken medan hin sjunger och spelar. Personligen älskar jag den ganska håra produktionen och ljudet av Roland TB-303. Det är dansmusik som klippt och skuren för mig och det är helt omöjligt att inte dansa med när jag står i fotodiket och tar mina bilder.

CMAT

Om det är ett land som står ut under årets Way Out West så är det absolut Irland. Knecap igår och CMAT idag. Att Höjden är för liten för henne märks på folkhavet som verkligen är som en vägg. Att hon jämförts med lördagens headliner Chappell Roan är inget skämt. CMAT har karisma och hits, samtidigt som hon vågar vara udda. Hon skämtar hjärtligt med oss och berättar att vi ändå kommer att få se hennes bröst, även om hon sätter på sig en tröja.
Med det lysande albumet Euro-Country lyckas artisten mixa pop och country på ett irländskt vis och jag skulle inte vara förvånad om CMAT i alla fall är i Linnétältet nästa år. Av publik och artisten att döma känns det som givet.

Charli XCX

Det är aldrig helt lysande att vara 20 minuter scen till sin egna spelning. Men nu fick vi tålmodigt stå och vänta på årets headliner. Kanske att Charlis framgång med Brat-sommaren gått henne åt huvudet? Men när hon väl kommer ut på scenen ger hon oss valuta för de förlorade minuterna.
Vi verkligen kastas in i sångerskan hyperpop av hits samtidigt som hela Slottsskogen kokar, dansar och hoppar till musiken. Att sångerskan själv älskar att vara här i Sverige, där hon skrivit en del av sina hits, går inte att missta. Hon äger både scenen och publiken och säger att hon velat komma hit till just Way Out West under en lång tid. Nu var det äntligen dag.
Självklart välts festivalen av Guess (nu minus Billie Eilish) och när Yung Lean, som precis gått av Azalea-scenen en stud innan, gästar på 360. Tyvärr fick vi dock ingen Robyn. Men man kan inte få allt.
En sak är dock säker. Brat-sommaren var inte helt slut.