Vilken start det blev på festivalen!
Mulet, men ändå inte allt för kallt och det enda regn vi fick under torsdagen var några stackars droppar under Iggy Pop. Så på det hela ett bra festivalsväder som inte gjorde det för varmt eller för blött. Något som verkade passa många av festivalsbesökarna. För stämningen kändes verkligen på topp i år. Även om det är fullsatt så var i alla fall torsdagen hanterbar med folkmassor. Men det brukar ju bli mer på fredagen och sedan mest på lördagen. Så vi ska nog få vår beskärda del av trängsel.
Åh, om du blir hungrig så kan jag definitivt rekommendera svamppizzan nere vid Linnétältet. Här fick man en stor pizza med bra smak och mätt blev jag. Kändes helt klart värt sina 155 kr. Ett tips för den som behöver fylla festivalmagen med något som håller resten av kvällen.
Beth Gibbons
Portishead-sångerskan bjöd oss på en stämningsfull stund i Linnétältet med sitt album Lives Outgrown i bagaget. Organisk sättning med stråkar till den elektroniska grunden. Det blir vackert och vemodigt att uppleva sångerskan på en sådan scen. Just Linné har skapat många fina minnen för mig och Beth visar sig bli ännu en av dem. Speciellt när hon trollbinder oss med sina vackra och filmiska låtar.
Sångerskan blundar vid mikrofonen. Står med ryggen mot oss. Känner in känslan från musikerna. Det förstärker det lågmälda och ändå passande för musiken och känslan.
Iggy Pop
Vissa artister ska man ju bara se. Även om jag inte varit ett stort Iggy Pop-fan genom mina år, så kändes det ju självklart att kolla in honom under festivalen – när han ändå var här. För att vara 78 år med olika kramper och en höft som får honom att hasa lite lätt över scenen är det ett jäva krut i gubben. Han är här för att rocka, och det behövs ingen grace för det. Att han river av Lust for life tidigt i setet får publiken definitivt att tända till. Det är ingen hejd på energin eller Iggy Pops vilja att tillfredsställa publiken. Samtidigt, karln har gjort detta i så många år, så det vore konstigt om han inte bara ägde alla scener han står på.
Som sagt, på det hela är det inte riktigt artisten som jag lyssnar på hemma direkt, men glad över att fått sett honom och kan sätta en bock vid Iggy Pop i listan.
Bicep
Är det något som jag älskar under Way Out West, så är det DJ-set i Linnétältet. Jag tror inte jag haft en dålig upplevelse där och den brittiska duon Bicep gör mig inte besviken det minsta.
Med laser, rökmaskin och en sjuhelvetes musikmix får Belfast-duon igång publiken i tältet som dansar från första takten till sista. Jag dansar med av musiken, både på dansgolvet och när jag ska in och fota sista halvtimman av spelningen. Det är verkligen denna typ av blandning av musik som jag älskar under festivalen. Ena stunden rock med 78-åring och nästa stund är det tung klubbmusik. Jag älskar det.
Efter The Blaze och Disclosure får jag lägga till Biceps som grym DJ-upplevelse i tältet.
Kite
Kvällen avslutas på topp. Och det är ju få som är så over the top som just Kite av dagens svenska artister. Konserten inleds ute i publikhavet, där självaste Janne Schaffer spelar gitarr på ett podie och sångaren Nicklas Stenemo på ett annat. Innan låten är slut har Stenemo tagit sig till scenen och ställt sig uppe på den ställning som likt prat i kvadrat bygger upp scenen.
Men jävlar vilken konsert det blir. Det är inte för inte som Kite blivit ett av sveriges starkaste liveband. Jag menar, Avicii Arena med Kite on ice och nu detta. Storslaget och dramatiskt i både musik och scenshow.
Yukimi Nagano från Little Dragon tar Nina Perssons plats på Heartless places och kvällen avslutas med att Anna von Hausswolff och Henric de la Cour sjunger Losing från podierna ute i publiken. Galet snyggt och imponerande avslutning på konserten, svårt att toppa detta av någon akt skulle jag säga.
Här har du en knippe foton från spelningarna som jag tagit.
