Alex Warren må ha börjat som TikTok‑stjärna i Hype House. Men på You’ll Be Alright, Kid visar han att han är beredd att gravitera från internetfenomen till massa-pop‑artist med all hjärta och dramatik man kan få in i 21 spår. Albumet är en dubbeldebut som innehåller första EP:n Chapter 1 plus tio nya spår. Det är pop som vill mäta sig med Hozier, The Lumineers och Imagine Dragons på en och samma gång.

Albumet skulle kunna beskrivas som en perfekt iscensatt version av ”epic sad guy music” – en genre som det skrivits hyllmeter om, men sällan lider av modesty. Produktionens dominans kväver briljanta stunder: låtar som First Time on Earth och Ordinary försöker desperat nå dessa stunder men famlar dessvärre efter autenticitet i en ocean av överdådig produktion. Men låt oss inte döma för snabbt, i de mest avskalade ögonblicken finns det hjärta. När Warren lämnar dramatikens terräng, som i Everything eller Getaway Car träder en känsla fram – enkel och uppriktig – som faktiskt överlever albumets monumentala ambitioner. Därför känns även senaste singeltillskottet Eternity som endast det yttre lagret av artisten. Bra pop, absolut! Men kanske inte Alex kärna.

You’ll Be Alright, Kid är ett album som bär Warrens smärta som en fana. Sångaren spinner en musikalisk väv av trauma, hopp och triumf – men ibland känns det som om Warren inte lyckas nå den råa autenticitet han så gärna vill förmedla till lyssnarna. Talangen finns där – i de stunder när han vågar låta låtarna tala utan megakör och eko. Var 30:e sekund klättrar musiken mot en klimax och det är absolut inte fel, men någonstans känns albumet lite för polerat. Jag kan inte hjälpa att känna att det funnits skivbolagsmänniskor i ett stort rum som istället för att förädla artistens låtskrivarförmåga velat klistra på ett skinande kommersiellt skal.