Lorde är tillbaka med ett sårbart album som markerar ett tydligt avsteg från polerad pop till något mer rått och emotionellt ärligt. Ljudbilden, producerad av Jim-E Stack, är kantig och industriell men med melodier som fortfarande bär på hennes signatur. Texterna kretsar kring förlorad kontroll, relationer och självbild. Albumet är en del av den nya vågen post-Brat, där det personliga och avskalade blivit det mest kraftfulla. Resultatet är ett modigt och gripande verk som visar Lorde på sitt mest mänskliga – och kanske bästa hittills.
Det finns något nästan heligt i att få höra ny musik innan världen gjort sig en åsikt om den. När Lorde bjöd in till en intim lyssning på Hosoi i Stockholm var det just den känslan som infann sig för de fyrtio noggrant utvalda personer. Lite bransch, lite press, lite estetiskt coola influencers – samlades för att för första gången få kliva in i ett nytt kapitel från Ella Yelich-O’Connor.
Lorde själv gled in med den där typiska nonchalanta auran: kaxig skinnjacka, t-shirt och med sitt svarta hår i mittbena. Minimalistisk, men ändå omöjlig att ignorera. Hon satte sig ner med slutna ögon och lät laptopens ljud pumpas ut i salongen. HÖGT.
Fyra år har gått sedan vi senast hörde ett helt album från Lorde, och det märks att det här projektet är något mer än bara ännu en popplatta. Det här är en bearbetning, ett utlopp, ett behov. Albumomslaget – en röntgenbild av hennes bäcken – signalerar det redan från början, vi ska in på djupet. Allt ska fram. Full transparens.
Och det går inte att prata om den här eran utan att nämna Charli XCX och Brat. Det där DIY-maxade, klubbdammiga och konfessionella har satt standarden. Precis som Charli, har även Lorde tagit sin musik till mindre klubbar i världens metropoler. Det är avskalat, det är nära, det är på riktigt.
Ljudbilden då? Den är rå. Nästan brutalistisk. Producenten Jim-E Stack ger oss industriella texturer och distade kanter som skaver men också kittlar. Det är långt ifrån något hitmaskineri. Men ändå finns där, som alltid med Lorde, en inneboende känsla för melodi. Det svänger i vemodet, och ibland glittrar det till i refränger som bär hela låtar.
Virgin är ett praktexempel. Låten föds ur ett relationsvrak men andas något pånyttfött. Den vibrerar av det där sena 20-nånting-kaoset som vi alla försökt navigera genom. När man står med ena benet i ungdomen och det andra i något som liknar vuxenliv. Samma känsla infinner sig i Shapeshifter där hon sjunger “Tonight I just wanna fall” till rastlösa trummor och i Current affairs där hon är “high enough to know” till nostalgiska 80-talsgitarrer.
Temat? Kontroll, och att långsamt tappa den. Lorde omfamnar känslan av att släppa taget, kanske för sista gången innan livet ska lugna sig – om det någonsin gör det.
Men där albumet verkligen träffar rakt i hjärtat är när hon skalar bort produktion, pretention och bara berättar. I Favourite daughter gör hon upp med sin mamma – eller snarare sin längtan efter att bara få vara sedd. Det är en låt som klär av sig all storhet och landar i något så enkelt som ett barns önskan om att bli älskad.
Och därefter kommer Broken glass… Aj. En av de där låtarna man inte glömmer. En ärlig uppgörelse med ätstörningar och självbild, där varje textrad känns som att den knappt fick lämna kroppen utan kamp. Popmusik när den är som allra mest sårbar och viktig.
Avslutningen David bär på ett slags filmiskt vemod. Det är som en scen ur ett brittiskt kostymdrama där någon står ensam i regnet och undrar: “Why do we run to the ones we do?” Men det är inte frågan som fastnar. Det är den desperata refrängen, som ekar långt efter sista tonen: “Am I ever gonna love again?”
Och just där, mitt i det överväldigande, hittar vi kärnan i Lorde 2025: en artist som inte längre söker perfektion, utan bara ärligheten. Och vi som lyssnar, vi hör allt.
