Det har varit tyst från Justin Bieber ett tag – åtminstone musikaliskt. Snarare har flödet fyllts av spekulationer om relationen till Hailey och hans mentala hälsa. Men så, helt utan förvarning, släpper han sitt sjunde album Swag. Och ja, det är något helt annat vi får höra här. Borta är de omedelbara popbangers vi förknippar med honom. Istället rör artisten sig in i ett mer lågmält, själfullt och stundtals smått experimentellt r’n’b-landskap. Och det låter riktigt, riktigt bra.

Produktionen bär tydliga spår av multiinstrumentalisten Mk.gee (som vi snart får se på Way Out West!). Det är luftigt, organiskt och retrodoftande – med smygande 80-talspianon, funkiga gitarrer och en mjuk ljudbild som låter Bieber blomma ut i en ny musikalisk dräkt.

Redan i öppningsspåret All I can take känner man att något har hänt. Det här är Bieber i sin kanske mest sårbara form hittills – och med ett sound som för tankarna till Michael Jacksons mer introspektiva stunder. Daisies har en oväntad countryslinga, Dadz Love bråkar skönt med raspigt elektroniskt beat och Things you do känns som en smäktande Ed Sheeran-ballad (på gott och ont). Allra mest avskalad blir han i Glory voice memo – en enkel inspelning via telefon där han bara sitter med en elgitarr. Rakt, ärligt och vackert.

Tematiskt är albumet en mix av kärleksbrev till Hailey, självreflektion kring kändisskapet och försök till återupprättelse efter en skakig tid. På Go baby sjunger han gulligt: “That’s my baby, she’s iconic, iPhone case, lipgloss on it” – en hyllning lika delar kitschig som kärleksfull. I Walking away blir det mer allvarsamt, där han med självklar popkänsla försäkrar om att han står kvar – oavsett stormarna runtomkring.

En del texter blir rätt repetitiva – samma fras loopas om och om igen, men det fungerar ofta till låtarnas fördel. Särskilt i Butterflies, där känslan av vemod bara växer ju mer han viskar “We’ll just keep moving, and moving, and moving…”.

Samtidigt finns det stunder som skaver. Mellansnacken med komikern Druski är märkliga, ibland poetiska – ibland bara… där. I Therapy session öppnar Bieber upp om sin psykiska ohälsa, och det känns verkligen på riktigt. Men på andra håll, som i Too long eller Sweet spot, går han vilse i halvkvävt dirty talk. Gästande Sexyy Red räddar det delvis med sin coola, distanserade leverans – men när Justin själv sjunger om hur han vill ha det “sticky in the sheets”, ja… då skaver det lite.

Med sina 21 spår blir albumet något för långt – vissa låtar hade kunnat skippas för att skapa ett mer fokuserat helhetsintryck. Men samtidigt det här är ett modigt och oväntat släpp från en artist som verkar vara mitt i en personlig och musikalisk nystart.

Swag är inte ett album för den som söker hits. Det är snarare ett album att försvinna in i. Att lyssna på med hörlurar i natten. Och där, i mörkret, får vi möta en ny version av Bieber – ärligare, mjukare och kanske mer intressant än någonsin förr.