Hans Zimmer har varit en stor idol för mig när det kommer till filmmusik sedan det tidiga 90-talet. Han är en kompositör som lyckas skapa musik som funkar lika bra till filmen som att den kan stå på egna ben och istället skapar det visuella i ens skalle.
Under de tidiga åren har Zimmer komponerat musik till allt från starka dramor som Rain Man, Driving Miss Daisy och Thelma & Louise, men det är hans musik till actionfilmer och thrillers från samma tidsepok som fått honom att bli ett så stort namn i Hollywood. Mycket tack vare filmer av regissörerna Tony och Ridley Scott, samt producenten Jerry Bruckheimer. Filmer som Black Rain, Days of Thunder, The Rock, Crimson Tide och Gladiator blev helt klart bättre filmer tack vare Zimmers score. Jag minns speciellt The Rock, där jag hörde folk i publiken nynna på temalåten när de gick ur biosalongen. Säg den gång någon gjorde det senast, som inte var ett klassiskt tema som Star Wars?
Det jag gillar med Zimmer är han lyckats skapa musik som både är vacker och trollbindande, samtidigt som det kan bli pampigt och nästan som hits, där steget till elektroniska akter som Jean-Michel Jarre och Daft Punk inte är långt. Inte konstigt kanske, då Zimmer själv kommer från popmusiken från början och han lyckats föra över den stilen till sina scores.
Just det sista, har han lyckats med extra bra i musiken till filmen F1. Redan i inledande titelspåret har melodin från ledmotivet Lose my mind med Don Oliver och Doja Cat vävts in. Det blir ett otroligt snyggt möte mellan den filmiska kompositionen och popmusiken i mina öron.
Musiken överlag får mig att just tänka tillbaka till Zimmers 90-tal. Det är som han tittat tillbaka på sin egna musik, till just The Rock och Crimson Tide och försökt återskapa den atmosfären i musiken. Det är pulserande och läckert elektroniskt, och det hela skapar en känsla av energi och att allt står på spel. Musik som klippt och skuren för en snabb raceingfilm som F1. Samtidigt som det hela är filmiskt snyggt med stråkarna och det mer orkestrala när det behöver gå ner i tempo för att förstärka de mer emotionella stunderna. Det är ju här, i den där The Rock-världen som Hans Zimmer fungerat absolut bäst för mig. Kanske för att han just är överkommersiell i detta sound. Men också är det lite skönt att höra honom skapa den där pampiga men samtidigt hitiga elektroniska musik igen. När det är lekfullt och roligt igen. Något som jag saknat i många av hans storfilmer på senare år.
Absolut, musiken ur filmer som Inception, Interstellar och Dune är imponerande. Men just den senaste, som ändå lovordats så, tyckte jag var ganska blek. Det var mycket rytmer och med det saknade jag något mer tematiserat i melodierna. Något som skulle kunna göra Dune-musiken stark för mig som som satte sig. För det fanns ju inga direkta temat till de olika husen. Något som gjorde att jag HÖR att nu kommer Paul Atreides eller Harkonnen. Så med det föll musiken något. Det funkade bra i filmen, men inte lika bra utan.
Samtidigt är detta med svaga teman något som varit norm under hela 10- och 20-talet skulle jag säga. Så många Marvel-filmer och ingen som har stark musikalisk tema. I dare you vissla på temat från Ant-Man, Thor och Iron Man, medan ALLA som har en millimeter intresse i filmer kan temat till Indiana Jones, Star Wars eller klassiska Superman. Det känns som viljan att skapa melodiska teman till karaktärer inte längre finns i samma utsträckning. Så som just John Williams lyckades göra tack vare sin Wagner-skola.
Med F1 så kändes det som att melodierna någonstans lyckades kom fram mer tack vare temat i ledmotivet som vävs in i musiken, och med det bli mer personlig igen och med det ”old-school-Zimmer”. Det har jag saknat! För jag blev på riktigt helt överlycklig av musiken och känslan i F1. Det känns som ett soundtrack jag vill ha i mina hörlurar även när jag går på stan eller är på gymmet. För det är musik som både funkar som bra bakgrundsmusik samt ger en boost tack vare energin och pulsen. Precis som musiken i The Rock och Broken Arrow.
