Det är något med Invisible light med Scissor Sisters som jag verkligen älskar. Det är liksom gruppens Welcome to the pleasuredome-låt. Den malande känslan i trummorna och gitarren. Synthljuden som är lånade från Relax och hur låten liksom byggs upp för att sedan dras tillbaka igen. Det hela är dansant och hypnotiserande, med en stor portion mörker över sig. En låt man kan förlora sig på dansgolvet till eller ha son storslagen avslutning på ett liveset.
Det är just den känslan Frankie Goes To Hollywood hade i deras titelspår på debutalbumet. Största skillnaden är väl att Welcome to the pleasuredome klockar in på nästan 14 minuter av Trevor Horn-onani, medan Invisible light nöjer sig med strax över sex minuter. Men det Invisible light inte har i längd tar den igen med att ha en prata av ingen minde än Sir Ian McKellan. Något som han upprepade när Scissor Sisters spelade på Glastonbury för en vecka sedan, till en jublande publik som du ser i klippet här nedan.
Invisible light blev den tredje och sista singeln från albumet Night Work, som då även var saxsystrarnas tredje album. Låten i sig blev ingen stor hit när det begav sig, men albumet tog sig till andraplatsen på den brittiska topplistan. I min värld var det dock gruppens minst lyckade album. Jag gillar Skin tight och Sex and violence, men som helhet tycker jag nog deras sista (senaste?) album Magic Hour var starkare, det hade ju ändå Let’s have a Kiki och den helt magiska Somewhere.
Både låten Invisible light och albumet var producerad med ingen mindre än Stuart Price, som då 2010 var i sitt esse som producent till bland annat Kylie Minogue, Brandon Flowers soloalbum och Take That.
