Jag har flera gånger den senaste tiden fått frågan hur det går för bloggen nu när jag inte använder Facebook. Det korta svaret är: det går bättre.
Saken är den att trafiken från Facebook var väldigt liten. Det var få som såg inläggen på plattformen och engagemanget från följarna på bloggens Facebook var ungefär lika livlig som en kyrkogård. Just engagemang och räckvidd på Facebook har under en längre tid varit låg, så steget att kapa bort den plattformen helt var smärtfri. Andra som jag pratat med om Facebook har haft samma upplevelse. Ingen ser det man postar, för Meta vill inte visa och ska de visa vill de ha betalt. Det gör Facebook mer och mer ointressant för företag och andra plattformar som vill nå ut till en publik. För publiken kommer aldrig att se det du postar ändå.

Men vad är det då som gör att trafiken till bloggen ökar?
Sedan jag slutade med Patreon-inskick och istället fokuserar på musiken som släpps mer generellt, alltså låtar som jag hittar i spellistor, på YouTube eller via pressreleaser, så skriver jag helt enkelt om det som jag och folk vill läsa om.
Under de senaste åren var fokus mer på oberoende artister – vilket jag fortfarande försöker väva in. Men nu är bloggen mer bred. Mer ”kommersiell” igen, vilket den också var från början.

För bloggen är det en bra sak. Trafiken ökar, och fler hittar till bloggen när de ser någon i ett morgon- eller kvällsprogram på TV. Bra trafik till bloggen ger den mer tyngd för att få till intervjuer med stora artister, få ackrediteringar mm. Så definitivt bra för plattformen.

Men det finns också en annan, lite tråkigare sida och slutledning på detta. Att folk helt enkelt inte är så värst intresserade av den oberoende artisten ingen hört talas om.
Det är som musik generellt skulle jag säga. Många uppskattar att lyssna på musik, men väldigt få bryr sig om själva musiken eller artisten bakom. Det gör att musikbloggar som försöker hitta russinen i den mer oberoende kakan inte får den trafik bloggen eller artisterna förtjänar. För merparten av besökarna vill ändå bara läsa om Darin eller Molly Sandéns nya singel.
Om jag lägger upp en artikel med någon mer folkkär artist, så kan det inlägget få tusentals träffar på några dagar. Lägger jag upp något mer okänt, så ska man vara glad om det ens blir tresiffrigt på inläggets livstid…
Men samtidigt, jag är personligen väldigt kommersiell i smaken och med det blir det mer kommersiell musik även i bloggen. För det är det jag tycker är kul. Sedan finns det kommersiell musik som är indie. Ganska mycket faktiskt. Så det försöker jag också skriva om regelbundet. Det är den mixen som jag personligen uppskattar i en musikblogg.

Men det är väl här som är det stora dilemmat med musikbloggandet överlag. Att den breda massan inte riktigt bryr sig om musik på det sättet att musikbloggar går runt.
Absolut, det kan vara så att folk inte bryr sig om just Popmuzik. Men med en krympande bevakning i dags- och kvällstidningar, musikbloggar generellt och musikprogram på TV, så är det nog mer ett allmänt problem än ett Popmuzik-problem.

När PSL fick läggas ner i SVT var det många som var upprörda, just för att en viktig plattform för musiken och musikerna försvann. Samtidigt kan jag förstå att SVT lade ner programmet, för att folk helt enkelt inte är så intresserade och då får pengarna gå till annat. Hade alla dessa artister som grät över att programmet lade ner istället kanske delat, lyft fram eller pushat programmet mer, så kanske det hade funnits underlag?
Det är samma som jag känner med bloggen. Det är inte riktigt tack vare engagemanget från de stora artisterna och skivbolagen som bloggen vuxit. Det är tack vare att folk söker sig till den på andra sätt. För jag kan inte direkt känna att stödet från musikbranschen generellt varit superstor till bloggen. Absolut, vissa artister delar plikttroget eller glatt ett inlägg som handlar om dem. Men det är väldigt få som genom åren gått in och delat bloggen för att de vill att fler ska upptäcka den.
Då blir det samma sak där. Om jag känner en dag att ”det är ändå ingen som bryr sig, så varför ska jag fortsätta?” så kanske några skivbolag och artister som säger ”oh vad synd”. Men det skulle inte många ha av dem – de lite större – som tillexempel delat, eller varit Patreons. De har mest bara velat ha uppmärksamheten som en blogg kan ge. En ”check på den” i protokollet. Vilket är lite tråkigt, och tyvärr alldeles för uppenbart.

Så ja, bloggen mår bra. Det är kul att se hur den ökar efter en tids nedgång.
Personligen tycker jag att det är roligt att skriva om musiken igen när jag känner att jag skriver om det jag själv gillar och inte tänker så mycket: ”jo, men detta är kompetent och folk kan säkert uppskatta det”. Men att bloggen mår bra är främst för att folk hittar hit på egen maskin. Att de Googlar och engagerar sig. Inte så mycket tack vare stödet och engagemanget från de som borde stötta bloggen – musikbranschen i stort.

Så tack till dig som läser och besöker sidan. Tack till er som faktiskt delar inlägg och bloggen i stort. Tack till dig som är Patreon och vill stötta, för att bloggen är värd att stötta och för att vi faktiskt behöver en bred och nyfiken musikblogg i sverige. Det är ändå för er som jag har detta som en allt för kul hobby och lång relation med något jag älskar: ny popmusik.