Man kan knappast tro det, men det har alltså gått sju år sedan vi hörde Postiljonen senast. Då hette singeln Chasing stars och efter den försvann drömpoptrion från allas radar.

Men nu är Mia Brox Bøe, Joel Nyström Holm och Daniel Sjörs tillbaka med singeln Just drive och det är lite som tiden stått stilla och bandet tar upp där de slutade. Produktionen och arrangemanget är varmt och behagligt svävande. Det är atmosfäriska synthar som blandas med gitarrer och ett skönt trumkomp. Över det hela tiller Mias lena röst när hon sjunger om längtan efter ett känslomässigt tillstånd att förlora sig i.
Det hela blir till den där filmiska låten som får vara soundtracket till sommarnatten.

Jag ställde en knippe frågor till bandet om de sju åren, dagens musiklandskap samt om nya låten som du kan läsa här nedan.

Det har gått sju år sedan ni släppte något innan Just Drive. Vad har ni haft för er som grupp och på tu man hand under denna tid?

Det har gått sin lilla tid, men det har aldrig varit något uttalat slut på bandet eller så. Vi har hållit ihop, men samtidigt gjort våra egna grejer som vi velat göra: utforskat andra kreativa sidor, jobbat bakom kulisserna i musikvärlden, skapat familjer etc. Men Postis-familjen är alltid kvar som en hamn som alltid finns där, oavsett om bandet är produktivt eller inte. På så sätt känns det inte som så lång tid för oss.

Sju år är en galet lång tid. Var ni rädda att folk skulle ha glömt bort er och hur är känslan från publiken nu?

Vi har inte tänkt på det. Vi kände att vi behövde få ur oss de här känslorna. Sen har vi otroligt nog fått meddelanden under alla dessa år från personer som vill höra nytt. Så det är i första hand för dem och oss själva vi gör det, men välkomnar såklart alla som känner något av musiken.

Det har hänt en hel del med musikbranschen sedan 2018 – hur navigerar ni bland TikTok, kortare låtar och ett minskat intresse för ny musik i media?

Det är en helt annan värld. Det är mycket tack vare musik-blogg-eran som vi fick ett lite following. För att återkoppla till föregående fråga är det antagligen därför det fortfarande är härliga människor som skriver till oss regelbundet och inte glömmer. Folk fick mer kontext och tålamod att lyssna då, utan att man behövde vara en influencer själv, samt hittade ny musik som inte var matad till än av algoritmer etc. Med det sagt gör vi ingen analys eller värdering av då och nu. Det finns positivt och negativt, vi gör låtar som är 2 minuter och låtar som är 5 minuter. Vi vill bara göra musik som får oss att känna saker, och fint om andra gör det också. Det finns kanske en plats för det med.

Vad fick er att samlas igen för att skapa ny musik?

Det kom smygande. Vi började skicka idéer till varandra, rotade i gamla mappar, hittade ljud vi saknat. Det var aldrig ett “nu kör vi igen” eller comeback. Snarare lite som en vulkan som stått och bubblat i 7 år och fick ett litet utbrott. Sen om det är ett freatiskt utbrott som leder till ett fullskaligt eller inte är frågan.

Hur arbetade ni fram Just Drive och vad inspirerade temat?

Låten har puttrat fram under en ganska lång tid. Från början var det två olika låtar som blev kära och gifte sig och blev en enhet.

Just Drive är som en rörelse genom natt och minne. Ett ögonblick av frihet och flykt på nått sätt. Den föddes ur en längtan, kanske att försvinna iväg en stund, utan mål, bara känsla.

Inte den sortens längtan som handlar om att sakna något konkret, utan den där härliga mystiska känslan som bara går att uppnå inombords. Den går inte att lösa eller bota. En längtan man vill leva i.

Vad kan vi förvänta oss från Postiljonen framöver?

Vi har mer musik. Både sådant som har växt fram ett tag och nyare. Drömmer lite om ett album. Vi är som en liten familj som gör det här för att vi tycker om att skapa känslor tillsammans. Så länge vi har kul och känner något så kör vi, och det gör vi fortfarande.