Att jag och Håkan Hellström är födda samma år, märktes i alla fall för mig tydligt på skärmarna över honom på Ullevi när han spelar där för tredje och sista gången denna sommar. Han verkar – liksom jag – bli nostalgisk över de saker han växte upp tillsammans med. Så det är med ett stort leende på läpparna som jag ser skådespelare och artister från sina glansdagar och från en svunnen tid glida förbi den stora skärmen. Det är karaktärer från Astrid Lindgrens böcker och filmer, Gösta Ekmans Papphammar, Charlie Chaplin och många fler som liksom håller kvar oss 70-talister i barndomen under konsertens 2 timmar och 30 minuter.
Det är ju också här – i nostalgin – som Håkan är som bäst. En herre som ser tillbaka med ett nostalgiskt skimmer för ögonen. Där och då kan jag inte bli annat än lycklig. Att höra hans musik tillsammans med barnprogrammen och hjältarna jag växte upp med.

Kulmen kommer när konserten stannar upp och vi får se hela sekvensen mellan människa och utomjording från Närkontakt av Tredje Graden – Steven Spielbergs mästerliga och hoppfulla möte med det okända. Där musik hjälper oss att kommunicera mellan människa och utomjording och vi märker att de där ute faktiskt är vänliga.
Just där och då förvandlas scenen till det stora moderskeppet. De färgade musikstrecken pumpar ut på skärmarna samtidigt som Johan Williams musik dundrar ut ur högtalarna. Jag står där på den trånga läktaren med tårfyllda ögon. Uppenbarligen hade jag och Håkan samma hjältar, samma favoritfilmer och scenen från filmen som varit med mig sedan 80-talet blev väldigt stark.

När moderskeppet lämnar står Benjamin Ingrosso på scenen och jag kan se på hans blick att han är lika tagen som jag. Fast från sitt perspektiv. Där står han framför 73.000 personer och det jag någonstans tror mig se i hans ansiktsuttryck på scenen är: ”denna arena ska jag fanemig också sölja ut en dag”.
I det ögonblicken kan jag liksom stå ut med ljudet varit sådär konserten igenom. Att det varit galet mycket eko inne på Ullevi. Jag kan överleva att Håkans röst försvann i en kombination av dålig mixning till musiken och att han knapp hade luft att springa runt scenen i så många timmar. Jag kan där och då leva med att han blivit lite av en Carl-Einar Häckner på scenen, som ska trixa med hatten, vara lealös som en gummikropp, köra någon form av pantomimteater och har ett mimspel som kanske till och med den gode Chaplin hade tyckt varit för mycket.
Allt det är som bortblåst där och då. För det ögonblicken – med moderskeppet och Benjamin som tillsammans med Håkan sjunger Din tid kommer – känns så otroligt starkt för mig.

Det är också det som får konserten kännas så fin. Att han liksom bjuder in nästa generations stora popartist på scenen. Eller som han gjorde en timme tidigare, när den 13-årige Nils Hasselgren fick framföra Nordhemsgatan leder rakt in i himlen efter att Håkan blivit tipsad om honom via ett virat klipp på sociala medier. Det kändes också väldigt fint att se lyckan i Nils lite mer nervösa blick framför publiken, men jävlar vad han levererade tillsammans med Håkan.

Så även om det kanske inte blev den bästa spelningen rent tekniskt för mig, så blev det en väldigt fin Håkan-upplevelse måste jag säga. Just kombinationen av nostalgin från barndomsminnen tillsammans med en del magiska låtar och stunder fick denna ljumma sommarkväll i alla fall att bli ett minne. Ett minne som säkert kommer att bli än mer nostalgisk med åren…