Med ett pirr i magen och glitter i ögonen tänker jag – ”Vad som helst kan hända i sommar!” när jag lyssnar på Strawberry Blonde. Molly Sandén målar årstiden i pastellrosa färger, men däremellan också mörka skuggor som får en att stanna upp och reflektera.

Mycket har hänt i Mollys liv de senaste åren och det märks i musiken. I Inledande låten Trophy får artisten dra i killen för att sticka iväg på fest och för en kväll sätta egna behov i främsta rum. Albumet problematiserar precis detta genom att pendla mellan tankar om vuxenliv och ansvar å ena sidan och att inte glömma bort sig själv å andra. Ett universellt problem, men ingen kan avdramatisera och nyansera det på ett bättre sätt än Molly.

Alla dessa komplexa tankar och känslor tonsätts med mjuka basgångar, fjäderlätta produktioner och ett puderrosa glitter. En ljudblid som helt klart passar in i Sandéns popuniversum, men känns nytt och som en kontrast till den elektroniska värld hon agerat i och varit ohotad i så länge. Personligen föredrar jag sångerskan i detta ljudlandskap, hennes röst bouncear snyggt mot soulen och melodierna är starkare än någonsin. Det är oundvikligt att inte tänka Sabrina Carpenter – Espresso när man lyssnar till Strawberry Blonde.

På albumets låtlista hittar vi bland annat Slutet av sommaren, som släpptes redan förra sommaren, men känns minst lika aktuell i år. Bland de nyare tillskotten är Tack för din tid, en låt som tackar en exflickvän för att hon rättade till pojken i mannen. Många gånger kan jag tycka att låtskrivare vänder på konceptet och bittert ser det som att en själv förändrade sin respektive, men att det är något som nästa får dra nytta av. Så att Molly skriver historien på detta sätt ska hon ha all credd för.

Sammantaget är Strawberry Blonde ett välpacketerat popalbum som håller ihop på ett nästan oförskämt bra sätt. Varje spår är ett bevis på att Molly Sandén är svensk pops enda drottning både vokalt och lyriskt.

Viktigt tillägg är att albumet är del ett av två där kommande album Blåögd släpps senare i höst.