Minns du när vi hade Eurovision-vinnare som redan där och då på lördagskvällen i Maj blev en klassiker?
Waterloo med ABBA. Making your mind up med Bucks Fizz, La det swinge med Bobbysocks! Diva med Dana International, Hard Rock Hallelujah med Lordi för att bara nämna några få. Låtar som vi än idag dansar och sjunger med till och som älskas av en bred publik. Ja, till och med fina ballader har satt sin prägel på festivalen där Bond-doftande Rise like a Phoenix med Conchita Wurst och Ne partez pas sans moi med Celine Dion fortfarande ger folk gåshud.
Den gemensamma nämnaren för alla dessa låtar är starka melodier och generellt bra låtar, som funkar för en bred publik.
Efter de två senaste Eurovision-vinsterna undrar jag lite: vem är vinnarmusiken för?
Det är inte direkt musiken som vi kan sjunga med till som vinner. Det är inte heller musik som tilltalar det breda massan på utsidan Eurovision-bubblan, för då hade mer musik på våra streamingtjänsters topplistor varit mer arty och utmanande. För hur många låtar i stil med Nemos The Code eller nu då, operapop som den JJ framförde igår hör vi på daglig basis? Jag skulle säga noll och inget. För det är musik för ingen, utanför Eurovisions jurygrupp.
Om tävlingen ska vara en konsttävling, där popmusiken eller den gamla klassiska schlagern som det en gång var, inte får plats utan det är det artistiska och ”konstnärliga” som ska premieras, så har nog tävlingen gått vilse någonstans på vägen.
Eller, det är nog inte tävlingen i sig som gått vilse. Utan det känns som jurygrupperna och folket är på två helt olika platser och dömer låtarna på helt olika sätt. Där jurygrupperna inte är intresserade av bra melodier och hits, utan starka framföranden där musiken blir sekundärt, medan folket vill ha just bra melodier och hits.
I fjol var det ju Baby Lasagna och hans Rim tim tagi dim som fick flest röster av folket följt av Israels Eden Golan. Schweiz kom på en femteplats från folket. Juryn hade get Nemos snurrande platta 22 stycken 12:or och med det flest poäng från dem. (Folkets flesta 12:or gick till Israel).
I år var det Israel som fick flest poäng från folket, följt av Estland och Sverige innan så JJs låt kom på en hedrande fjärdeplats. I kontrast så var det som sagt JJ som fick flest poäng från juryn följt av Schweiz som fick NOLL poäng från folket. Det skiljde alltså 214 poäng mellan juryn och folket…
Det har med andra ord blivit en tävling som ses med två helt olika ögon och öron. Vilket tillslut gör mer skada än nytta för tävlingen För om folket vill ha starka låtar eller hits, så vill juryn ha konstverk. Blir det då bara konstverk som vinner år efter år, så kommer ju tävlingen att självdö – eller i alla fall bli obetydlig för den breda massan.
Personligen tyckte jag JJs nummer var ursnyggt med scenen och det svartvita fotot. Jag tycker killen sjunger vackert och det är en låt som jag aldrig kommer att lyssna på om den inte är med i en Eurovision-spellista. För det är en låt ingen bryr sig om på utsidan Eurovision – och knappt i den heller, pga kom ändå fyra av folket.
Jag skulle säga att detta resultat mest bara blev konstigt. I en värld där vi alla lyssnar på ROSÉ, Sabrina Carpenter eller Ed Sheeran, varför ska då den ”bästa” musiken i Europa vara något som verkligen ingen lyssnar på?
EBU hävdar ju hela tiden att tävlingen inte är politisk. Det må kanske vara så, men tävlingens jurygrupper har ju blivit som politiker i största allmänhet – de som inte representerar eller är i samklang med folket. Inom politiken brukar det ju vara ett tecken på att det är dags att byta ut politikerna. I det här fallet är det kanske mer producenterna för Eurovision som borde gå vidare och göra något annat…
Vad tyckte du om årets vinnarlåt?
