Över 22 spår sammanfattar The Weeknd sin briljanta karriär. Till ljudet av melankoli tar han med oss till bäcksvarta platser och ger en inblick i mörkret som gömmer sig inom honom. Hurry Up Tomorrow markerar slutet för After Hours Til Dawn trilogin men också för The Weeknd. Till mångas förtjusning lever synthodyssén som artisten gjort till sitt trademark kvar på även denna platta, men vi möter därtill en hel del ljudbilder som påminner om det absolut första han gav ut. Det är en spännande resa genom världens största manliga popartists musikarv.
En sak är klar – den kreativa kraft som är Abel Tesfaye inte långt ifrån färdig. Oavsett om hans dagar som The Weeknd har nått sitt slut.
Hurry Up Tomorrow blir enligt artisten han sista musikaliska uttalanden under namnet och det är massiv uttalanden. Med en speltid på snudd en och en halv timmes och ”larger than life” produktioner signerade bland annat Mike Dean, Max Martin och Metro Boomin sammanfattas hans ikonska karriär över 22 spår. Resultatet blir episkt, melodramatiskt och är på många sätt grandiost. Popens största manliga superstjärna har tagit hela sin karriärs soniska ljudbild och filtrerade den genom sin melankoliska lins.
Förhoppningarna var skyhöga innan plattan ens släppts och fansen spekulerade i hur artisten skulle sätta en tydlig punkt för After Hours Til Dawn-trilogin. Spekulationerna runtom sociala medier föreslog att den stora synthodyssén med glansiga produktioner skulle falla och istället ge plats för den verkliga känslomässiga kraften som maskerats bakom The Weeknds polerade popfasad. Blev så fallet? Mitt korta svar skulle vara ja, men det som verkligen skiljer den här skivan från hans andra verk är hur den undergräver vad jag som lyssnare förväntade mig av artistens album-trilogi och karriärbanan från start och vad som faktiskt blev resultatet vid vägs ende. Dystopin har blivit allt mer påtaglig eftersom och på detta albumet dras den till sin spets. Något som tyvärr gör att jag ibland upplever andnöd när jag lyssnar på vissa låtar.
En av de mest uppenbara särskiljande ljudmarkörerna för detta avslutande kapitel är samarbetet med Anitta på den brasilianska funk-singeln São Paulo. En rytm och uttryck som känns nytt för The Weeknd och gör att han finner nya vägar att uttrycka sin desperation på än tidigare. Samma ljudbild återfinns även i låten Cry for me. Men utanför dessa spår känner jag inte samma innovation. Låten Timeless är en nostalgisk tillbakablick på det låtskrivandet som The Weeknds tog sig till toppen med. Opening Night är ett finit tillskott till dem drömmande R&B som också hör till en tidigare era av artistens karriär. Men på det hela är låtarna relativt lätta att glömma bort och blir mer bakgrundssound än den uppmärksamhetskrävande.
Betraktat som helhet ska vi dock ge en stor eloge till The Weeknd för att hålla ett spännande och dynamiskt flöde under 22 spår. Genom att varva tempo, texturer och melodier gör blir resan många gånger häpnadsväckande. Ett lysande exempel på detta är den sömlöst läckra övergången till pulserande Open Hearts där vi i stort sett kastas in i mitten av en låt som känns som en del av något större. Mer raka övergångar görs på Drive och den funkiga I can’t wait to get there – låtar som vi absolut hört tidigare, men ingen gör med samma precision.
Lyriska teman återkommer frekvent under Hurry Up Tomorrow där artisten refererar till sin hårda uppväxt och försöka att laga branschklyftor. Även om få textrader här är överraskande drar det en mycket mer övertygande, direkt och väl avrundad koppling mellan teman som romantisk desillusion, drogberoende och religiös förlösning än tidigare. Visst, texterna saknar viss unikhet, men enastående berättelser som Baptized In Fire ger verkligen liv åt den paranoia The Weeknd vill förmedla.
Starka kontraster och lösryckta sammanhang driver Hurry Up Tomorrows framåt. Det är ett album som under sin en och en halv timmas speltid lyckas spänna över ett brett känsloregister, men jag kan inte hjälpa att känna att The Weeknd låter ledsen och deprimerad. Något han förvisso blivit lite av en ambassadör för, men på detta album får jag en känsla av att det inte bara är en image. Låt oss hoppas att när ridån nu väl går ner och applåderna tystnar att Abel Tesfaye hittar en riktning som få honom att låta lite mer hoppfull än på dessa 22 spår. Sammantaget är dock Hurry Up Tomorrow en mästerlig uppvisning av en artist som lyckats bygga ett musikaliskt imperium med hits som kommer leva vidare i många generationer. Dessvärre lyser hitsen med sin frånvaro på detta sista album.
Följ gärna bloggen på Patreon.
Där kan du som medlem få uppdateringar om nya inlägg i bloggen, läsa krönikor, rösta i roliga omröstningar och massa annat kul. Du kan bli medlem helt gratis, eller om du vill kan du även stötta bloggen med några kronor i månaden som Popmuzik Liker eller Popmuzik Lover. Vi ses på Patreon!
