Det mest Edward af Silénska under den första deltävlingen av Melodifestivalen från Luleå måste ju ändå ha varit Ravaillacz Teens, där de fyra tonårskillarna Leo Forsgren, Ian Hammarbäck, Erik Norgren och Wilhelm Åkerlind intog rollerna som Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander medan de sjung gruppens enda låt, En riktig jävla schlager.
Jag skrattade så jag tjöt. Både för att det var lysande och så härligt random.
Annars fick jag tyvärr intrycket att de flesta skämt inte flög så högt i arenan. Det kändes som det var svårt för Keyyo och Edvin Törnblom att få respons för skämten. Vilket ändå var lite konstigt, för det var mycket som var lysande och som liksom mest sades ut i tomma intet. Det kan ju ha varit TV-formatet dock, men det brukar upplevas lite mer av reaktionerna tidigare år.
På tal om Keyyo och Edvin, så tyckte jag de fungerade oväntat bra. Just Edvin har jag personligen haft lite svårt för, då jag tycker han är lite FÖR mycket ”jag är bög och måste visa hela världen att jag är bög, mest hela tiden”. Men nu tyckte jag dynamiken mellan de två programledarna funkade riktigt bra. Det blev både roligt, hjärtligt med sköna påskägg till Mello-fans i manuset. (Edward kan sin publik). Samtidigt blev allt kul utan att bli flamsigt, vilket jag alltid uppskattar. Bra och säkert med andra ord.
Men som sagt, bra manus och regi gör absolut sitt, tänker jag.
Veckans stora glädje var dock att min favorit, The Sounds Maja Ivarsson gick direkt tillfinal med sin låt Kamikaze Life. Det var den låten jag älskade från början med sin pulserande och synthiga produktion som kändes som en mix av The Sounds och Kim Wilde. Älskade det!
John Ludviks finalpats var given. Voice of the silent känns ju skriven för att vinna Eurovision Song Contest, och med namn som Jimmy Jansson, Peter Boström och Thomas G:son i skriv-stallet är det nog just det som Lundvik siktar på. Inte kvällens personliga favorit, men en bra Mello-låt och jag är ju alltid svag för barnkörer. Så om denna vinner hela skiten skulle jag inte bli förvånad, och SVT bör redan i Mars skapa en krisgrupp hur de ska ha råd med Eurovision 2026.
Att den rent objektivt dåliga låten Hush hush med Meira Omar tog biljetten till semin var en stor besvikelse. Det var en mycket intetsägande låt och ganska blekt framträdande. Att den skulle vara bättre än Albin Johnsén och Pas Upp i luften (som kändes mer given att gå vidare) var för min del ett stort frågetecken.
Sedan var det synd att det inte gick bättre för Linnea Henrikssons souliga 60-talsflört. I mina öron andades detta Orup och med det var låten lysande. Men jag kan absolut tänka mig att det kändes lite… rörigt på scenen? Så att det inte gick hem i stugorna kan jag någonstans köpa. För jag vet att Linnea kan bättre, som hon ändå sjunger.
Om vi redan hört vinnarlåten återstår att se. Men just nu är nog Voice of the silent den mest givna Eurovision-låten i leken. Får se om den håller hela vägen till mållinjen. Men det borde den nästan.
