I veckan släppte Anna Roxenholt sin tredje skiva som New Found Land .
Denna gång står hon ensam vid rodret för att ta iland hennes musikprojekt.
Ett projekt som gått ifrån en duo till ett litet kollektiv och nu då, som solo.
-Vad fick dig att gå solo denna gång?
”Allt var nog lite för löst i kanterna och då jag bestämt mig för att bo i Berlin var det inte praktiskt möjligt att flyga ner bandmedlemmarna dit.
Sedan var det ändå mina låtar och det var jag som styrde och ställde.
I början var det nog lättare att säga att vi var ett band, för då kunde man alltid gömma sig bakom det. Plus att jag nog kände
att det var lite coolare att faktiskt ha ett band.
Men nu känner jag att jag hittat det sound jag tycker att New Found Land ska ha.”
Anna började på allvar sin musikaliska bana som saxofonist efter att ha varit med i barnkör när hon var riktigt liten.
Så hon och hennes kompis Yukimi Nagano från Little Dragon brukade göra musik ihop, där hon då spelade saxofon medan Yukimi sjöng.
Efter år av musikstudier upptäckte Anna att hon egentligen drogs mer åt popen än det jazziga. Alla hennes jazzlåtar blev till pop och tillslut hade hon börjat skriva texter till sina låtar som hon hellre ville sjunga.
Det var där, kring 2006 som New Found Land grundandes.
”Jag tyckte namnet passade och att det var fint med New Found… Land. Lite som att att mitt nyfunna land var att skriva poplåtar med texter.
Nu skulle jag kunna säga att mitt nyfunna land är att göra saker själv.”
-Vad var det svåraste med tredje skivan?
”Det var nog inget som var direkt svårt. Möjligen att få det ekonomiska att gå ihop. För det var väldigt viktigt för mig denna gång att kunna betala mina musiker.
Men annars har det faktiskt varit en dans på rosor i och med att jag producerat skivan själv, vilket varit otroligt kul!”
-Hur känner du dig i rollen som producent?
”Väldigt hemma faktiskt.
Det har varit mycket trial and error och det är massa saker jag fortfarande inte kan, så jag har så klart haft jättefin hjälp från ljudtekniker och musikerna. Så jag skulle nog inte kunna göra det själv uppe på en alptopp liksom. Haha.”
-Hade du någon speciell vision med skivan innan du började?
”Jag hade en idé om att jag ville ha det mer elektroniskt, vilket det också blivit.
Det är faktiskt en inriktning jag ville ha redan på första skivan, även om man inte kan höra det.
Jag är uppvuxen med synthmusik och Depeche Mode – som fortfarande är mitt favoritband. Samt även mer hårda band som Nitzer Ebb och Einstürzeende Neubauten och DAF .
Så det var nog en vision att ha mer elektroniska influenser. Men det största var att få producera själv.”
-Hade du någon musikalisk influens för denna skiva?
”Det jag lyssnade mycket på innan jag spelade in var ett band som heter Miracle Fortress från Kanada.
Vi spelade samtidigt på en festival i Danmark, och de spelade för typ 15 personer där jag var helt i exstas och dansade för tjugo.
Det är elektronisk pop och påminner lite om Depeche, fast mer modernt.”
-Har du någonsin funderat på att sjunga mer på svenska, som Jag tar smällen från The Bell?
”Nu känns det kanske mer som att nästa steg blir att sjunga på tyska. Haha.
Det är väldigt kul att skriva på svenska, även om jag bara gjort det tre gånger.
Jag blir väldigt glad över de låtarna för det blir ju en helt annan närhet, samtidigt som det går att ha lite mer finess på sitt modersmål.
Men jag ska nog aldrig säga aldrig vad det gäller att sjunga på svenska, men i just New Found Land tror jag att det är engelska som gäller.”
-Vad saknar du mest av Göteborg?
”Havet och att det är olika nivåer i stan.
Berlin är väldigt platt. Senaste gången jag såg över staden var förra nyårsafton när jag stod uppe på ett tak. Haha.
Sedan så klart mina vänner och familj.”
Lyssna på senaste skivan:
Videon till Mirror :
