Denna vecka hamnade alltså Melodifestivalen i Göteborg med ett startfält som faktiskt var otroligt svårt att sia om.
Många trodde i och för sig att Sean Banan skulle gå vidare – jag var själv inte helt säker. (Främst för att jag har så svårt att ta den typen av musik på allvar och med det kunna ha med dem i min beräkning. Dumt jag vet, men för mig handlar Melodifestivalen enbart om musik och inte hur många barn som får lov att rösta på en låt som enbart är ett nummer).
När jag då skulle tippa kände jag att många borde uppskatta Joacim Cans och hans låt. Mixen av folkmusik, rock och just honom borde tilltala… Mora, Skövde, Gotland. Men det verkade som den publiken inte riktigt gillade Cans utanför Körslaget eller Hammerfall .
Nu var hans nummer inte superkul i TV och låten är inget för mig, så även om jag förlorade den röstningen totalt (killen kom ju sist), så kändes det ändå lite bra.
Som andra etta hade jag Felicia Olsson .
Jag trodde att hon skulle nå ut med sin låt, som ändå var den bästa för kvällen. Ärligt så gjorde hon ju ändå det ganska bra då hon hamnade på en hedrande femteplats. Hade nog hellre sett henne i Andra Chansen istället för Erik och Tone , men ändå en bra start på en karriär för Felicia.
Min ena artist till Andra Chansen var Anton Ewald .
Duktig och bra med kameran. Han fångar ju varje ögonblick han får med att se oss rakt in i ögonen när han jobbar med publiken.
Att jag inte trodde att han skulle gå direkt till Solna hängde på att låten kanske inte är all that – även om jag gillar den skarpt. Så en omgång Andra Chansen och lite promotion på vägen så har han Friends Arena som i en liten ask.
Som andra Andra Chansen-artist gick min röst till Louise Hoffsten .
Och tro mig, jag hade henne på direkt till Globen-plats också när jag satt och försökte sia.
Låten är tillräckligt stark för att tilltala en bred publik. Hoffsten är duktig sångerska och nog mer uppskattad än vad en tror.
Så även om jag faktiskt blev lite förvånad av hennes placering kändes det ändå rättvist.
Mer rättvist än att Erik och Tone gick vidare med en såpass blek låt och ett riktigt tråkigt nummer. De hade ju dragningskraft som två minuspoler på scenen!
Helt otroligt – detta var ju även den låt som jag trodde garanterat inte skulle hamna bland de fem översta.
Med facit i hand så var det en svår vecka att sia. Det kunde bli vad som helst kändes det som och det blev det. Ingen skrällade enligt min åsikt för alla hade lika stor chans att gå vidare i det jämna startfältet.
Det enda varningsklockan för tävlingen må då kanske vara att årets enda schlagerlåt åkte ut ( Swedish House Wives ). Antar att vi på riktigt kan begrava den genren från och med nu.
Produktionen var bättre denna vecka.
Så är det alltid. Första avsnittet är full med småfel och producenterna visar upp fel namn i TV-rutan eller visar namn för tidigt.
Skönt ändå att manusförtaffaren och regissören Edward af Sillén kan driva med sin egna show och visa snabbreprisen från ett tidigare program. -Lite som ett, vi är medvetna om att vi klantade oss. Så här hanterar vi det.
Gina är helt magiskt bra som programledare och Danny är mer… snygg (vilket Gina också är i ärlighetens namn).
Han känns dock fortfarande inte helt varm i kläderna och litar för mycket på sina kort än sig själv. Men visst, han är behaglig att både lyssna och se på, så jag ska nog egentligen inte gnälla.
Kul med mellanakten Indie Club , som förvandlade Scandinavium till en Bollywood-musikal.
Samma med Hanson , Carson och Malmkvist återvunna sketch från Gaygalan för något år sedan där de sjöng nya låtar som klassiska schlagers, där Manboy blev Majgull och In the club blev Bingohall . Kul i kubik!
