Jag älskade att sjunga när jag var liten. Jag tog alla möjligheter jag fick att sjunga och bakom den stängda dörren i mitt pojkrum hemma i Hunnebostrand sjöng jag till allt från pop till musikaler.
En låt som jag verkligen älskade att sjunga till var min systers vinylsingel av You’re the voice med John Farnham.
12 år gammal och mitt rum förvandlades till en stor scen där spegeln jag stod framför fick vara porten ut till publiken. Helt hopplös låt att sjunga om jag ska vara ärlig, för den går du galet högt. Men sjöng den gjorde jag. För full hals. Antar att alla på gatan hörde mig.
Låten i sig var verkligen något som hade allt. Hur den byggs på med säckpipor och stor kör i slutet av låten. Det är pop när den fick lov att växa och bli sådär härligt överproducerad som låtar kunde vara på 80-talet.
Den var hösten 1986 som John Farnham släppte denna numera klassiska poplåt skriven av Chris Thompson, Maggie Ryder, Andy Qunta och Keith Reid. Låten blev en enorm hit i Farnhams hemland Australien, men även här i Europa blev låten stor och framförallt här i Sverige, där den hamnade på förstaplatsen på singellistan.
I USA blev låten faktiskt ingen större hit förrän Heart tolkade den i början av 90-talet och formade om den till en mer mjuk och tidstypisk version. Inte lika camp som originalet. långt ifrån. Akustiska gitarrer och starka trummor. 90-talet var inte alltid lysande, tyvärr. Men uppenbarligen gillade jänkarna detta mer än originalet. Men just 90-talet var ju också ett ganska mörkt decennium i det landets musikhistoria. ”Hej, grunge.”
Nä, då var som sagt originalet bäst – som det oftast är. Idag hyllar jag just Farnhams låt med en nostalgitripp.
