Omslaget säger så mycket om Tomorrow Never Came. Isak Danielson på en stor säng med bar överkropp. Fötterna dinglar ovanför sovrumsgolvet. Han tittar ner från kameran med en vemobig blick. Det är som om han precis blivit dumpad bara sekunder innan bilden togs. Att personen lämnat rummet för att gå därifrån. Lämna Isak bakom sig och starta ett nytt liv någon annanstans.

Saken är den är att det är få artister som gör så bra kärlekskranka låtar som just Danielson. Hans karaktäristiska och dramatiska röst passar perfekt för någon som är olyckligt kär, saknar kärleken, förlorat kärleken eller bara vill ge kärlek. På Tomorrow Never Came handlar även låtarna om humanism och mänsklighet. Att förstå och respektera andra människor.

”Jag känner att det handlar om att låta människor leva sina liv som de vill, att få vara den man är, både till det yttre och det inre. Kärlek är fortfarande ett tema som genomsyrar min musik, men kanske inte riktigt ur samma relationsperspektiv som tidigare. Jag är väldigt känslig, på gott och ont har jag så lätt att sätta mig in i andra människors känslor, känna medkänsla och dela deras upplevelser känslomässigt. När jag känner saker för andra människor och för saker som händer i världen, händer det såklart saker inom mig”.

Isak Danielson

Med Tomorrow Never Came tar Isak sitt artisteri till en ny nivå. Även om han alltid sjungit vemodiga låtar om kärlekens olika former, så har det sällan låtit så här bra. Hela albumet är välproducerat där det organiska och akustiska får stå i centrum. Den inledande covern av Almost heaven som i original framförs av Jeremiah Lloyd Harmon är ett tydligt exempel. Smäktande stråkar och filmisk arrangemang sätter tonen för albumet. Samma med I can’t lose you som känns avskalad i sin inledning men där stråkar sedan hjälper till att måla upp ljudbilden. Det blir vackert och samtidigt fylligt. Något som blir gemensamt för varje låt. Låtar som är så mycket mer än de framställs vid första anblicken. Det är också låtar som jag tror kommer hålla väldigt, väldigt länge.