Efter sex veckors Melodifestivals-berg- och dalbana är vi nu äntligen i mål. Tusse tog hem sångfågeln som på plats skänktes över av kvällens trea The Mamas.

Egentligen finns inte så mycket att säga om vinsten. Tusse var den mest värdiga vinnaren av finalens akter och med röstrekord i ryggen fick tittarna den vinnare de ville ha. Han levererade och hade en bra låt. Inte låten som sticker ut på det sätt som de senaste vinnarna i Eurovision Song Contest gjort. Men vi är inte landet som skickar avantgarde pop eller avskalat och svårt. Vi skickar (oftast) bra radiolåtar, för det är det vi är bäst på. Vi kommer med andra ord att skicka en låt som vi kan vara stolta över. Den skulle absolut kunna gå riktigt bra i Eurovision Song Contest, om folk fastnar för Tusse överlag. Den skulle också kunna gå bra, men jag tror absolut inte att den kommer tokfloppa. På papperet säger jag att vi har en topp 10-placering.

Nu får Eurovision-folket ändå en gripande och intressant back story till Tusse vilket de säkert kan spinna vidare på. Det är ju den typen av berättelser som Eurovision så oftast går igång på. Sedan skvallrar ju Tusses övertag från den internationella juryn att han ändå har något som borde göra att han funkar även ute i stugorna i Europa.

Programmet då?
Det har ju som sagt varit en enda lång berg- och dalbana i sex veckor. Toppar och dalar. Där den gemensamma nämnaren varit att det inte funnits någon gemensam nämnare, utan sex helt olika och näst intill fristående program.
Den enda gemensamma nämnaren programmen haft har varit Christer Björkman som ena stunden tagit en tillbakadragen roll som tävlingsledare, vilket passat honom perfekt. Medan han i nästa stund tagit över sändningen och velat få hela programmet att handla om honom där artisterna är någon from av pausunderhållning medan SVT ska hylla honom likt en kommunistsik diktator vinkandes vid en militärparad.
Det har varit så enormt konstigt och eftersmaken i munnen har varit långt ifrån god vill jag lova.

Under kvällens avsnitt tyckte jag dock att pausnumret till Björkman var perfekt balanserat med självdistans, minnen och hyllning. Det går inte att förneka att Björkman gjort något otroligt bra för programmet Melodifestivalen under 20 år och det ska ha definitivt ha all heder för. Då blev detta härliga nummer tillsammans med Måns Zelmerlöw precis det jag behövde för att känna att SVT och Björkman byggt på sitt förtroendekapital igen.

Det var också det inslaget i programmet som på något sätt stod ut. Själv tyckte jag manuset var ganska platt under kvällen. Måns Zelmerlöw och Shima Niavarani var ett trevligt värdpar, absolut. Men det var långt ifrån tempot som Anis Don Demina och Oscar Zia hade i sitt avsnitt, eller humorn som Per Andersson och Pernilla Wahlgren utstrålade i sitt.
På det hela blev det några skratt och leenden. Men det är lite det mista man begär skulle jag säga. Så inte helt såld på hur kvällen lyftes fram. Inte dåligt, men mest ett enda stort ”meh”.

Som sagt. Vi är i mål. Den sista Melodifestivalen i eran Björkman. Nästa år blir det med andra ord nytt, men troligen väldigt mycket samma. Konceptet känns onödigt att ändra på. För min del får man gärna skrota andra chansen och istället ta med tre låtar från varje deltävling till finalen.
Näst steg vore att se till att ännu fler av artisterna är oberoende och inte ligger på eller distribueras av de stora bolagen. Då hade public service gjort public service på riktigt. Med det hade Melodifestivalen inte bara varit ett sätt att med skattepengar putsa till storbolagens bokslut, utan de skulle kunna lyfta fram nya begåvningar som annars kanske inte haft möjligheten att nå ut så brett. Visst, i grunden är det en musiktävling och med det behövs bra låtar på 180 sekunder före en bra oberoende artist (men gärna en kombination). Men med tanke på hur många starka poplåtar som dagligen skickas till denna blogg, tror jag definitivt att det finns underlag för fler av dem att även synas i Melodifestivalen.
Vi kan ju hoppas att programmet vågar gå mer åt det hållet i alla fall…

Men vi får ta ett krig åt gången. Nu hejar vi på Tusse i Rotterdam den 22:a Maj.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.

Leave A Reply