I kväll drog X-Factor igång på TV4.
En serie som jag följt under många år från Storbritannien och en serie som jag tycker slår det trötta Idol-konceptet med hästlängder.
Det jag gillar med just X-Factor UK är att de har hög nivå på artisterna. Det är otroligt välproducerat och hela idén med att dela upp i fyra kategorier med tjejer, killar, över 25 samt grupper är lysande. Att sedan Storbritannien kan det där med popmusik samt har otroligt starka gästartister är ju bara grädde på moset.

När TV4 nu tar konceptet över Nordsjön skulle det kunna – som så många andra program – bli en blek kopia av sin storebror. Men jag måste nog säga att TV4 gjorde en bra version av programmet.
Det var snyggt klippt och det något smöriga från UK har behållits, utan att det förstör (som att Freja fick sjunga två gånger – för att hon sjungit på sin fars begravning. Smörigt ja. Onödigt för en som redan var framröstad – definitivt, men ändå fungerande TV).
Kul också att de började starkt med lilla Isak som charmade alla!

Jag gillade att juryn kändes ärlig utan att vara plump eller för smickrande. De sa ofta rätt saker, och lade ner krossade artistdrömmar försiktigt. Vi behöver liksom inte ett nytt mobbdningsprogram, utan ett program som fokuserar på bra artister, samt sållar bort de dåliga.
Här kan bli svenska X-Factors största problem dock. Vi har inte riktigt samma nivå på våra kommande artister som Storbritannien. I alla fall inte än så länge. Men med bra TV-producenter, och en lysande Daniel Hellenius så kan det ändå bli några riktigt underhållande veckor i TV-soffan.
Om jag nu orkar med sämre reklam än i UK…