När Woodkid nu äntligen släpper sitt andra album S16 är det symfoniska än en gång i centrum. Det är vackert, vemodig, storslaget och camp. Men alltid balanserat och precis i rätt mängd. En imponerande uppföljare och resa in i sångarens tankar.
Jag har alltid uppskattat bra filmmusik. Så när Yoann Lemoine och hans Woodkid släppte debutalbumet The Golden Boy 2013 var det mycket där som tilltalade mig. Inte bara den vemodiga känslan över det hela, samt bland annat den sjukt snygga musikvideon till singeln Run boy run. Nej, det var helheten av att ta in ett symfonisk arrangemang tillsammans med tunga beats och popmelodier.
Det var musik skapad för mig mer eller mindre.
Nu har det gått sju år sedan debuten och Woodkid är tillbaka med sitt andra album S16. Inspelad på bland annat Abbey Road Studio i London och just S16 är den kemiska tecknet samt atomnumret för svavel.
Likt debuten är det symfoniska och filmiska i centrum. Det är vackert, stämningsfullt och väldigt sorgligt när sångaren vänder in och ut på sina känslor å ena sidan, för att sedan låta arrangemanget bli storslagen och nästan camp å den andra. Aldrig att det slår över och blir för mycket. Inte ens när Yoann tar in en japansk barnkör blir det för mycket. Det är mer ”klart att det ska vara det”. Så överalg är det ett album som är sjukt snyggt balanserat och arrangerat.
Men det är klart. Är man i grunden regissör och vet hur man bygger upp samt förmedlar känslor och stämning så är ju Woodkid ett bevis på att han är en av de bättre i klassen.
