Pet Shop Boys – Being boring

Pinterest LinkedIn Tumblr +
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry

Idag är det på dagen 30 år sedan världens bästa album släpptes. Den 22:a Oktober 1990 släppte Pet Shop Boys Behaviour. Ett album som jag personligen ser som Pet Shop Boys absolut bästa, men också helt enkelt världens bästa album. Det är så snyggt balanserat av melankoli och pop. Låtar om vänner som gått bort i AIDS, svartsjuka, uppväxten och ens förväntningar, brustet hjärta samt kollapsen av Sovjetunionen ger en snygg inramning av albumet. Samtidigt är det både en perfekt festplatta och en perfekt gråta-ut platta. Ta bort How can you expect to be taken seriously och So hard och du har en perfekt höstplatta för promenader och kanske gråta ut och tycka synd om sig själv. Ta bort Only the wind och To face the truth och mixen av låtar är perfekt för en fest. Lite mingel, lite vemod, lite dans. Perfekt balans.

Albumet spelades mestadels in i producenten Harold Flatermeyers studio Red Deer i München. Valet av producent kom från att Pet Shop Boys ville ha ett mer analogt sound på albumet och Harold kan sina analoga synthar.
Resultatet blev ett album som ljudmässigt står med ena benet i 80-talet och andra i 90-talet. Samtidigt lyckas produktionen kännas väldigt tidlös. Vissa låtar har en tydlig känsla av ljudbilden kring början av 90-talet. Men andra skulle lika gärna kunna ha släppts 10 år fram i tiden. Sjukt snyggt.

En annan sak som är extra snyggt med Behaviour är designen på albumet. Som vanligt är det Farrow som designat det, med foton av Pet Shop Boys-hovfotograf Eric Watson. Omslaget består av fyra foton. En ansiktsbild på Neil Tennant samt en nackbild på Chris Lowe. De andra två är duon med en famn av rosor och sista bilden är bara en stol och rosorna.
I Japan släpptes även en limiterad utgåva av albumet. Här fick man en vitt fluffigt slipcase med titeln ingraverad. I själva CD-asken fanns även en 3″ CD-singel med två b-sidor samt en förlängd version av This must be the place I waited years to leave (som faktiskt var två minuter längre än den extended-mix på låten som släpptes tillsammans med Jealousy något senare).

Behaviour inleds med Being boring. Låten som fram till att duon släppte The way it used to be 2009 var min absoluta favoritlåt med gruppen.
Det som är snyggt med låtordningen är att Being boring känns som ett förspel till albumet. Som en separat låt som tonas upp, spelas och sedan tonas ned innan det riktiga albumet börjar med This must be the place I waited years to leave. Being boring har på något vis alltid stått över hela albumet.

Videon till Being boring regisserades av modefotografen Bruce Webber. Filmad i svartvitt under en festkväll. Här fick Neil Tennant och Chris Lowe mingla tillsammans med alla modeller i huset. Videon blev minst lika ikonisk som själva låten och den blev till och med förbjuden på MTV på grund av allt naket.

Being boring släpptes tillsammans med b-sidan We all feel better in the dark som framfördes av Chris. Låten i sig kändes som ett soundtrack till en strippklubb. Sexig och lite förbjuden känsla över låten. Producenttrion Brothers In Rhythm gjorde en än mer funkig och ännu sexigare version av låten med sin After hours climax-remix samt en Ambient-remix som kryddats med orgasmstön. Båda versionerna fanns med på remix-12″ som hette Being Remixed och som även innehåll Marshall Jefferson-remixen på Being boring.



Som läsare och artist får du ut mer av Popmuzik som Patreon-medlem!

Bli Patreon-medlem

Bjud på en kaffeBjud på en kopp kaffe?
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
Share.

Comments are closed.