Erasure – The Neon

Pinterest LinkedIn Tumblr +
8 / 10

Erasure är väldigt mycket Erasure på albumet The Neon. Ett album som känns lika lekfullt som debuten och som mer eller mindre sluter cirkeln för herrarna.

  • User Ratings (2 Votes) 9.4
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry

The Neon är Erasures artonde album. De har hänt mycket för den brittiska duon sedan Wonderland 1986 kan man säga. Samtidigt är det mesta sig likt ändå. Det är Vince Clarkes synthiga produktioner som får utgöra grunden för Andy Bells sång. På det hela är det på både gott och ont skulle jag säga.

Jag älskar det lekfulla i produktionen på The Neon. Det är som steget från Erasures första album inte är så långt denna gång. För en som älskar det mer synth-popiga så är albumet julafton. Lite back to basic när det kommer till analoga synthar och melodier. Resultatet är enkla poplåtar och allt låter just väldigt mycket Erasure.

Samtidigt är det påtagligt hur kort det egentliga steget för bandet ändå varit på 35 år. Det blir liksom “ännu ett Erasure-album” om man ska hårdra det. För ljudbilden och produktionen har vi hört ganska många gånger och stilen på låtarna får en inte att känna att “åh, nu gör de något nytt”. Det är kanske tryggt på det sättet. För fansen som blivit mer 50+ så tror jag ändå att just detta är precis vad de vill ha. Ett Erasure som låter Erasure. Som inte försöker vara något annat eller ta in en ljudbild som är modern elektropop. För jag tror både Erasure och vi fans trivs bäst när Erasure är just Erasure.
Det gör att jag faktiskt inte bryr mig om att The Neon inte känns direkt nyskapande. För om man efter arton album fortfarande kan göra musik lika lekfullt som om det vore debutalbumet, så har man ändå utvecklats otroligt mycket som band. Att överraska igenom att göra ett album som känns 100% bandet som man faktiskt är.

Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
Share.

Comments are closed.