Då var det dags för den tredje och sista dagen under Way Out West.
För mig kändes denna dagen som den svagaste – i alla fall på papperet. Men den inställningen fick jag snällt äta upp. Saken var den att lördagen faktiskt blev den musikaliskt bästa dagen i Slottsskogen. Då är de ändå en dag med inte mindre än två avbokningar vad det gäller stora namn.
Ornette Coleman ställer in efter matförgiftning och Frank Ocean tappade rösten redan i torsdags. Men jag fick ändå se en del intressanta och roliga artister.
Jacuzzi Boys är en trio från Miami som gör punkrock.
En genre som är ungefär mil ifrån min, så efter att ha konstaterat att sångaren i bandet kanske hade festivalens största bula var det tillräckligt för mig att gå vidare.
Jag har inte så mycket emot när det är en massa energi i musiken, men detta var mest skränigt.
Frida Hyvönen gled in på Flamingoscenen med mantel och satte sig vid den stora flygeln och började spela. Jag gillar Frida och speciellt senaste albumet To The Soul är ju ganska bra.
Bäst är i och för sig när hon kvittrar ut ”tack ska ni ha” till publiken mellan låtarna, eller när hon kör mellansnack och berättar bakgrunden till en låt. Det är liksom otroligt underhållande.
Däremellan sjunger hon trevlig, stundtals lite tråkig pop, som är tillräckligt för att skapa stämning i parken.
50%
Jag märker att mitt intresse för r’n’b och hip-hop måste bättras på, så jag testar att gå ner för att lyssna på A$AP Rocky .
Jag är väl inte riktigt där att jag skulle kunna säga att jag är hemma i den genren och kan säga om det är bra eller inte det jag hör.
För mig blir det svårt när jag saknar melodier i musik och en hel del – lite tuffare – hip-hop saknar tyvärr just den för mig viktiga ingrediensen.
Men publiken gillar och de slänger in pistolskott i låtarna, så jag antar att de täckt allt.
25%
Tyvärr ser jag för lite av Ben Howard för att kunna ge en recension på honom. Men det lilla jag ändå hinner se, får mig att vilja höra mer – och det är väl charmen med festivaler att man upptäcker artister som man sedan kan lära sig mer om.
Då hann jag se mer av The Field som verkligen var lysande i Linnétältet.
Riktigt bra elektro, med bra driv i många av de mer popiga låtarna, medan vissa andra kanske är lite skumma i sig. Men det funkar mycket bra live och trummorna på scenen gör det om möjligt ännu läckrare måste jag säga.
Det får mig att inse att det är lite för lite elektro på festvalen i allmänhet och man borde satsa mer på just den genren då det finns en hel del riktigt bra artister som borde vara lätta att få till Slottsskogen.
70%
Det går nog inte att vara mer folklig än Laleh just nu, och hon verkligen älskas av hemmapubliken här på Way Out West.
Hon är klädd i något som liknar en indianskrud och är något flummig i mellansnacket. När hon sjunger på svenska låter hon – och ser lite ut som – Carola , vilket kanske är skrämmande. Men vi älskar henne oavsett hur hon är, och jag tror att det lite flummiga bygger på hennes charm.
Laleh berättar att detta är hennes sista konsert för sommaren och tycker det är tur att vi är här med henne. På det låter hon oss köra en magisk allsång på Some die young , där det är svårt att hålla tillbaka gåshuden.
Efter låten berättar hon att hon – på ren Göteborgska – ”hade röta när jag skrev den låten”.
Jupp, vi kan inte göra annat än att hålla med och bara uppslukas av det flummiga charmtrollet.
75%
Den ganska nybildade gruppen The Royal Concept är ungefär allt som man kan begära av en ung popgrupp.
De är snygga som The Drums – sångaren är till och med löjligt snygg, och låter som en korsning av The Strokes och Phoenix .
Deras radiosinglar funkar lysande på scenen och sångaren ger allt för att skapa ett bra substitut för den inställda Frank Ocean.
Bäst är de när de sjunger sin Kent 747 :aktiga In the end .
Sämst är de när de spelar sin nya låt Someday , som faktiskt är pinsamt dålig – och det slår mig att de kanske bara hade tur med sin första EP?
Hoppas inte det, för de sex spår de redan gett ut är ju såpass bra.
65%
Miike Snow passar bäst som klubbspelning visar det sig.
Jag verkligen älskar deras musik och jo, de fyller musikaliskt sätt upp Slottsskogen.
Tyvärr är sångaren Andrew Wyatt alldeles för tråkig på scen. Visst, han sjunger bra, men han har noll karisma och ser mest arg ut. Att de sedan väljer att ha svart bakgrund och svarta kläder är inte heller så lysande. Det blir visuellt väldigt, väldigt tråkigt. Det finns ju en anledning till varför Jean Michel Jarre kör med laser och fyrverkerier. Han vill få oss att bortse från att han rakt upp och ner är inte så spännande.
Men som sagt, musiken kan jag inte klaga på det minsta.
När de gör ett långt outro på Sylvia känns de som ett Faithless för 10-talet, vilket i min bok är fantastiskt.
Sedan var det ju bra att de med Black Tin Box fick Lykke Li till Slottsskogen även i år.
65%
Avslutningen för kvällen och festivalen blir Kraftwerk .
Här hade jag förhållandevis låga förväntningar, då jag var rädd att det skulle bli monotont och tråkigt. Men det blev istället tvärt om när tyskarna går upp på scenen.
De kör mer eller mindre enbart hits – eller låtar jag tror de flesta känner igen – samt att de arrangerat om dem och uppdaterat produktionen för 10-talet (att de till och med fått med Fukushima i Radioactivity känns imponerande up to date). Detta samtidigt som de ändå behållit känslan av originalstilen på låtarna.
Det blir dansant och riktigt, riktigt bra!
Kraftwerk fattar i alla fall att man måste ge publiken något mer än bara dem rakt upp och ner. Så vi får en 3D-show på den stora skärmen bakom de fyra herrarna.
3D-effekterna funkar faktiskt bättre än jag kunde tro, även på ett längre avstånd, så det blir en ganska läcker upplevelse att se konserten. Roligast är nog alla som försöker fota scenen med sina mobilkameror igenom 3D-glasögonen för att få med 3D-efekterna.
När Musique non stop avslutar tackar herrarna för sig med att en efter en lämna scenen och bocka artigt mot oss.
Så gör man uppenbarligen en konsert som innehåller både nostalgi och ändå lyckas uppdatera allt till idag.
Riktigt lysande.
85%
