Fabian Forslund som tidigare drev musikbloggen Que Club, brukar lite då och då slänga ut ett ”att göra spellistor är inte musikjournalistisk” på Twitter.
Det har han fullständigt rätt i. Att skriva om musik och att dra in låtar i en spellista är inte direkt samma sak och kan inte ens jämföras på samma karta.

I veckan skrev Sonic Magazine detta på Twitter:

”Förr ramlade det in drösvis med förfrågningar om vi kunde tänka oss att intervjua artister. Numera gäller de flesta förfrågningarna om vi kan placera låt på spellista. Säger kanske en del om »musikjournalistikens« förflyttning.”

Någonstans verkar det finnas ett litet uppdämt förakt mot spellistor bland de svenska musikskribenterna. Något som jag ändå tycker är ganska konstigt.

-Låt mig förklara.

Själv ser jag min blogg som olika delar. Du har själva bloggen som är lite av navet i det hela. Det är här inlägg skapas och du hittar musiktips, intervjuer med mera.
Du har Instagram där jag lägger upp konsertbilder eller porträtt på de artister jag träffar för intervjuer.
Facebook har jag mest som inkastare till bloggen – för det är vad den plattformen duger till…
Sedan har jag Spotify / Apple Music där jag uppdaterar olika spellistor som på ett eller annat sätt speglar bloggen.

För mig är spellistor inte musikjournalistik, men en viktig del av helheten av bloggen. För om vi ska hårdra det hela. Vilka är mest lämpade att skapa bra spellistor om inte de som dagligen lyssnar igenom massa musik som de sedan väljer ut till en blogg – jo, en musikskribent.
Jag väljer ju personligen en mänskligt kurerad spellista av Hymn eller Popjustice över en AI-skapad spellista av Spotify.

Det är nog det som är det största problemet med spellistor för många musikskribenter. De är något som främst skapats av algoritmer och inte av människor. Det gör dem själsdöda monster som mest har hackat upp de fina albumen och med det förstört musikbranschen.
Då får man istället skapa och underhålla en bra spellista med musik som passar den musikplattform som man själv representerar. Med det visar man ju att man faktiskt kan göra spellistor med kärlek till musiken och inte bara med intresse till vilka låtar som håller lyssnaren kvar i spellistan eller inte hoppar fram en enda låt, som är fallet med Spotify.
-Jag menar, säg den musikskribent som inte älskade att göra blandband som ung och tyckte att de var de bästa som gjorts där och då. Heck, spellistorna är ju precis samma sak.

Men tillbaka till Sonics tweet.
Spridningen en låt kan få via en spellista är trots allt viktig för artisten. I viss mån är det till och med viktigare än ett blogginlägg.

När fler och fler artister ska slåss om uppmärksamheten hos färre och färre musikskribenter, så kommer ekvationen om tid, mängd och plats inte längre att hålla. Allt kan inte skrivas om – även om det är bra. Då blir spellistan det näst bästa. Så en vädjan om att hamna i en spellista är inte att nedvärdera skribenten, utan mer ett snyggt sätt att säga: ”jag förstår att du inte hinner skriva om allt, eller kan ta dig tiden att intervjua varje kotte som släpper en låt, men du kanske tycker låten är tillräckligt bra att i alla fall platsa i er spellista”. -Sedan är det ju upp till mottagaren att motbevisa och faktiskt erbjuda en intervju istället…

Som sagt. Det är inte musikjournalistik att dra en låt till en spellista. Men det är definitivt en konst att skapa en spellista med väl utvald musik som folk vill lyssna på och hamna i. Så man ska nog inte förakta önskan om att hamna i en bra spellista. Det kanske är just den spellistan som gör att Spotifys hatade algoritm får fnatt och slänger in låten i fler spellistor. -Då gör man helt plötsligt artisten en större tjänst än den där intervjun som skulle ha tagit fem timmar av ens liv att förbereda, transkribera och sammanställa, för att sedan bara läsas av några få.