Melodifestivalen har reducerats till enbart en nostalgitripp

För mig har Melodifestivalen alltid varit en av höjdpunkterna på året. Jag har sedan jag varit liten suttit bänkad vid TV:n när det sänds och under 2000-talet har jag, liksom miljoner andra, följt resan mot finalen under sex veckor. Jag har jublat, förfärats och skrattat tillsammans med programmet, dess tävlande och hela konceptet.

Men, under senaste åren har jag känt att Melodifestivalen inte varit lika intressant. Har det sänds och jag varit hemma, så har jag sett det. Har jag haft annat för mig, så brydde jag mig inte så mycket. Jag har kunnat ha och mista det, om jag ska vara ärlig.
I år har jag mest känt att Melodifestivalen nått vägens ände. Det blir liksom inte bättre eller intressantare än så här.
Nu säger jag inte att årets program är direkt dåligt. Det är nog en av de mer safe:ade säsonger jag sett under 10-talet. Programledarna är bra, manuset är helt okej – inget som sticker ut, men inget jag blir irriterad över heller. Musiken håller hög klass för konceptet, vilket det också gjort de senaste åren. Samtidigt har det liksom inte varit något som stuckit ut åt något håll. Melodifestivalen har blivit en gäspning och ett “meh”.

Det var dock under Andra Chansen som jag trodde mig hitta kärnan i det som jag inte riktigt gillar med Melodifestivalen.
Under denna säsong har Melodifestivalen satt ihop någon form av Melodifestivalen Hall Of Fame. Att uppmärksamma artister, låtskrivare, musiker med mera som betytt mycket för Melodifestivalen. Under varje avsnitt rabblas namn upp som om de vore in inköpslista till fredags-handeln. Allt detta för att då sluta i ett potpourri av klassiker.
Detta är såklart väldigt uppskattat. Min mor textade mig och skrev “Vilken show!!!” Men, det är likt ICA-Stig uppskattat för att det är folkligt och att vi svenskar inte vill ha något nytt, utan gärna “så som det alltid varit”. Det är ju inte för inte som den där reklamen gått i snart 20 år nu – för att folk helt enkelt inte tröttnat och fortfarande uppskattar det. Detsamma gäller Melodifestivalen. Det är de gamla meriterna programmet lever på.
Så fort programmet tappar gnistan, eller inte har något nytt att komma med, så blickar man tillbaka. Tillbaka till Diggi loo diggi ley, Främling, Waterloo, Ska vi plocka körsbär i min trädgård eller för all del Euphoria.
Här får publiken se klipp eller liveframträdande samtidigt som Christer Björkman med tårar i ögonen berättar om hur härligt det var när något hände för 30 år sedan.

Nu ska jag inte säga att programmet inte skapar nya hits som vi kommer lyssna på om tio, tjugo år. För det finns säkert några låtar under senare tiden av 10-talet som kommer bli klassiker också. Men det blir så tydligt att konceptet Melodifestivalen helst inte vill utveckla sig alls. De vill att vi minns när programmet var sådär härligt och filmen var från Hollywood. För mig känns det mest som lättja och ett tydligt bevis på att man inte vågar utmana, förnya eller flytta fram positionerna det minsta.

Samtidigt förstår jag Melodifestivalens dilemma. Man ska tillfredsställa en publik som blir ursinnig om man tar bort ett klassiskt inslag från Kalle Anka på julafton. Vad är då bättre än att ge dem klassiska schlagers i 60 minuter? För min del hör jag gärna dessa klassiska hits på dansgolvet när jag är ute. Ska jag se på ett av årets mest påkostade TV-program, så vill jag nog ändå ha något mer än en ständig nostalgitripp.


Hjälp Popmuzik att växa!
Via Patreon kan du stötta mitt arbete med att lyfta artister och deras musik.
-Tack så mycket! ❤️

Become a Patron!


Vad tyckte du?
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
You have reacted on "Melodifestivalen har reducerats till enbart en ..." A few seconds ago

Comments are closed.