Hurts – Desire

Hurts kan vara en av mina absolut största besvikelser som grupp.
De gick ifrån att vara en nyromantisk popgrupp, inspirerade av 80-tals hjältar som Ultravox, Yazoo och Pet Shop Boys. Duons debutalbum Happiness är fortfarande ett magisk mästerverk där nästan varenda låt är lite av en klassiker som känns lika aktuella idag som de kunde ha gjort för 30 år sedan (om de släpptes då och inte 2011). Det var känsla, passion, svartsjuka och hat. Allt på en gång och mästerligt producerat av Jonas Quant.
För varje album duon släppt har de tagit steget längre och längre från startpunkten. Det blir mer och mer slätstruket och magin är mer eller mindre borta. Enda gången vi får uppleva svårmod är i gruppens oftast snygga videor. Men lever man inte upp till dessa visuella kortfilmer i resten av musiken blir det hela tyvärr ganska meningslöst. Då är man arty för att man så gärna vill vara det, inte för att man faktiskt är.

Men samtidigt lyser Adam Anderson och Theo Hutchcraft upp med jämna mellanrum i allt de gör. Det är aldrig direkt dåligt. Grunden är välgjorda poplåtar, men de känns som de innerst inne ville så mycket att det liksom varesig blir hackat eller malet. Kvar blir bara en slätstruken massa som absolut smakar gott, men som inte direkt sticker ut.
Nya albumet Desire är inget undantag. Jag gillade Beautiful ones när den släpptes som singel. Det kändes någonstans lovande för albumet efter att de slarvat bort mig på föregångaren Surrender från 2015.
Sedan glimmar det extra mycket på den filmiska Something I need to know. Det är 80-tals drama som jag faktiskt skulle sätta som en av de bästa hjärtekrossarlåtar som gjorts under hela 2017. Det är här Hurts är som bäst, och det är detta jag saknar. Det filmiskt berättande i slow motion produktion.
Istället för mer av detta får vi den fruktansvärda Prince-pastischen Boyfriend, som till och med skulle få den svenska Idol-juryn att be dem packa ihop och gå hem.
Som tur är avslutas albumet med Spotligt och Hold on to me som ändå föder ett visst hopp, och hopp om Hurts har jag alltid.

Jag får väl leva med att jag alltid blir glad när jag hör Hurts namn, och jag får leva med att jag alltid blir lite besviken när jag hör albumet. De har liksom blivit musikens svar på raw food-chokladbollar. De ser ju så sjukt goda ut på håll, men när man väl äter dem är de mest dryga och tråkiga.

Hurts
@Facebook

5 / 10

Hurts kommer längre och längre från starten för varje album de gör. De skiner alltid upp med jämna mellanrum och så även på Desire. Men mycket känns tyvärr ganska slätstruket denna gång.

  • User Ratings (0 Votes) 0

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Vad tyckte du?

Send this to a friend