Med singlar som Born to die, Blue Jeans och Video Games fångade Lana Del Rey mitt hjärta med sin Hollywood sad-core och albumet Born To Die. Hon var nog precis vad som behövdes 2012, en artist som lyfte fram glamouren och vemodigheten på samma gång. På något sätt blev Lana mer ett koncept än en artist, vilket hon själv varit frustrerad över, men som hon ändå fått leva med.
Hennes egna hype lyckades väl inte bäras upp lika högt på de två efterföljande albumen Ultraviolence och Honeymoon där hon var farligt nära att bli en parodi på sig själv och kanske befästa konceptet Del Rey mer än artisten. Det fanns absolut en knippe starka låtar på skivorna. Men tillslut lät det för mycket samma för att ens bli intressant.
Med Lust For Life tar Lana ett stort steg framåt dock. Singlarna Love och Lust for life som hon framför tillsammans med The Weeknd tar likt en riktigt bra Hollywood-film, tillbaka hennes forna glans. Det är väl främst i hennes samarbeten som hon levererar extra bra. Som i duetten Beautiful People Beautiful Problems tillsammans med Stevie Nicks från Fleetwood Mac, Tomorrow Never Came med Sean Ono Lennon eller den mer Massive Attack-doftande Summer Bummer tillsammans med A$AP Rocky.
För mig blir Lana intressant igen med Lust For Life. Hon fångar det vemodiga i musiken och lyckas hålla gnistan igång med starka poplåtar precis som hon gjorde på debuten. Hon är kanske som Hollywood i allmänhet. Blir det slentriant har det en tendens att bli ointressant. Men när de hittar gnistan och får bra material att jobba med, så skapas uppenbarligen både film- och musikmagi.
Lana Del Rey
@Facebook
Likt Hollywood i allmänhet behöver även Lana Del Rey hitta gnistan för att skapa magi. Den verkar hon hittat på nya albumet Lust For Life som får henne att än en gång glänsa som på debuten Born To Die.
