Något jag ändå kan vara lite stolt över när det kommer till intervjuer är att jag som intervjuare oftast får artister att prata. Det blir för det mesta lättsamma samtal kring musiken och artisten, vilket känns som de uppskattar.
Vissa artister klickar jag extra bra med och känner att ”fan, denna personen hade varit kul att gå ut och ta en öl med”.
I fallet Agent Blå var det verkligen så.
Jag skulle träffa bandet på Haket vid Masthuggstorget i Göteborg för att snacka lite om deras självbetitlade debutalbum som släpps 9:e Juni.
Just denna kväll var det Arvid Christensen, Lucas Gustavsson, Josefine Täck och Felix Skörvald som anslöt över ölen. Sångerskan Emelie Alatalo var fast på jobbet, så hon kunde tyvärr inte komma till själva intervjun.
Det visade sig att en öl och intervju slutade med fem öl och skönt häng. Precis så en vill att det alltid ska vara när man träffar en artist eller grupp.
Berättelsen om Agent Blå började med att Lucas skrev till Emelie en kväll när han var riktigt uttråkad och frågade om hon ville sjunga i hans band. Hon svarade ja och tillsammans med Felix blev de en trio. Egentligen fanns inget band innan det där meddelandet. Men efter Emelies ja så blev den lilla lögnen sanning och ett band var fött.
-Jag träffade dem på en julfest hos min granne, berättar Josefine. De frågade om jag ville vara med i bandet och spela bas, för de hade sett en bild på mig när jag höll en bas i skolan. Jag spelade inte bas egentligen.
-Sa du att du kunde det då? undrar Lucas.
-Jag sa väl att att jag kunde väl kanske… Sedan var jag med på rep dagen efter. Efter det kom Arvid in som inte kunde spela trummor heller.
-Jag spelade i ett annat band då, förklarar Arvid. Så visade Josefine upp en jättegammal mobilversion av Strand.
-Den var inte gammal då, flikar Felix in.
-Då var den jävligt ny, tillägger Josefine.
Arvid fortätter:
-Då tänkte jag att den var jävligt bra och frågade om de saknade något instrument.
”Ja, vi saknar trummor.”
”Jag spelar trummor” svarade jag. Vilket jag absolut inte gjorde, men det funkade ändå.
-Så gör väl alla på sina CV ändå? säger jag.
-Ja. Kan du flytande spanska? -Absolut, skrattar Arvid.
-Arvid är bättre på gitarr än vad jag och Lucas är tillsammans, säger Felix.
-Han har spelat gitarr i 10 år, berättar Josefine.
-Och Lucas är bättre på trummor än vad jag är.
-Ni borde med andra ord kanske byta plats? föreslår jag. Men samtidigt är det ju skönt att ni kan olika instrument om någon blir sjuk.
Namnet Agent Blå kom till när Felix och Emelie hängde för att göra en logga. De hittade ett skrivmaskinstypsnitt som de tyckte kändes lite agent-aktigt och började leka runt med det. Det slutade med just Agent Blå.
-Så var det två ord om blev fina ihop, berättar Arvid.
Jag frågar vilken person Agent Blå skulle vara om hen var just en person.
-Jag tänker att vi fortsätter på samma som sist och säger huvudkaraktären Stig Helmer från Sällskapsrean, föreslår Felix.
-Vi fick frågan om vilken film vi hade varit och då svarade vi Sällskapsresan, förklarar Josefine.
-Okej, Stig Helmer alltså, bekräftar jag.
-Ja, vi klarar oss liksom hela tiden, säger Felix.
-Vi gör inte så mycket men det händer mycket ändå, avslutar Arvid.
Någonstans har väl alla artister och gruppen en dröm och en vision med sitt artisteri. Kanske att spela på ett utsålt Ullevi eller slå stort internationellt. Att på något sätt lämna ett avtryck.
-Vi vill förändra något, börjar Felix. Vi vill kunna se att vi gjort skillnad och att vi påverkat folk.
-Vi blir ofta jämförda med Broder Daniel, säger Josefine. Det skulle vara skönt om band blev jämförda med oss istället.
-Om vi kan se en generation av människor som är lika inspirerade av Agent Blå som Broder Daniel. Då har man verkligen förändrat musiken på något sätt i alla fall, säger Arvid.
-Jag brukar tänka att om trettio, fyrtio år kommer tonåringar sitta och ha ångest för att de är födda i fel generation, säger Lucas.
-Fast vi finns ju fortfarande då, fortsätter Arvid. Det är att bli Rolling Stones som är tanken.
-Vem är Keith Richard av er som kommer vara den konserverade alkoholisten som lever för evigt? frågar jag.
-Felix, säger Josefine blixtsnabbt.
-Jag vet inte riktigt om detta är positivt eller negativt just nu, skrattar Felix.
När vi ändå är inne på alkohol och fest, så kommer vi in på hur en kväll ute tillsammans brukar vara.
Felix förklarar att de oftast ses inför en spelning eller klubb och förfestar.
De märker också att de sällan nöjer sig med att bara sitta och festa lite utan det är gärna all in till tidiga morgonen. I alla fall för alla utan Arvid, som gärna drar hem först av alla.
-Det första jag gör när vi kommer till ett ställe är att ta över AUX-kabeln och spela så mycket Kent jag kan innan någon annan kommer och tar över musiken. Sedan drar jag alltid hem först medan Felix aldrig går hem.
-Så du drar när du känner att saker inte blir roligare än så här, frågar jag vilket Josefine svarar på.
-Han fattar att det inte kommer bli bättre och drar innan allt går åt helvete medan vi andra stannar kvar.
-Men när drar du hem då? fortsätter jag.
-Två… fem… alla tider har väl hänt, men jag brukar i alla fall vara den som går hem först.
-Vad är det bästa med att vara ett band från Göteborg?
-Man får support från staden som hjälper till med replokal, börjar Felix.
-Göteborg känns som en stad som vill bevara sina band så bra som möjligt, fortsätter Arvid. Sedan tycker jag gemenskapen är skön. Det kanske beror på att vi ligger på Luxury och att vi umgås med många Luxury-band. Men även utanför Luxury har vi vänner.
-Men nu släpper ni ändå ett album. Vad vill jag veta om det?
-Det är 10 bra låtar till priset av ett album, skrattar Felix.
-Vi har jobbat på låtarna i två år och skrivan under ett kan man säga, börjar Lucas.
-Första året var väldigt flummigt, säger Josefine.
-I slutet har vi mest bara väntat, fortsätter Felix.
-Effektiv tid: en månad. Men allt tog två år, sammanfattar Arvid och skrattar.
-Jag gillar att låtarna är upp till 3:30 långa. Känns som små popexplosioner.
-Man skulle kunna säga att det är väldigt ungdomligt album på det sättet, förklarar Arvid. Sedan är det inte medvetet gjort att det är 10 goa poplåtar. Utan det blev mer naturligt.
-Vi repade rätt mycket och har bestämda reptider, börjar Felix. När vi kom dit på fredagar hade vi skönt häng för att lattja och skriva. Så låtarna har kommit ganska naturligt allt eftersom.
-Skriver ni allt i replokalen?
-Det är olika, berättar Arvid. Halva plattan har varit låtar som folk skrivit hemma. Sedan lyssnar vi på den och sätter vår personliga touch på den. Men nästan alla låtar efter att vi gjort klart skivan har kommit till i replokalen. Någon spelar ett gitarriff, basgång eller trumkomp och de andra bara följer med. Det blir väldigt gött på det viset. Jag tycker vi skrivit de bästa låtarna när vi bara jammat ihop.
-Nu får du inte sänka albumet, skämtar Felix.
-Nej nej! Det är skitbra!
Nu är inte Emelie här ikväll och hon är den som skriver alla texter. Men bandet försöker ändå berätta lite om vad hon brukar inspireras av när det kommer till just texterna.
-Livet och saker hon ser i vardagen, börjar Felix.
-Fester, fliker Arvid in.
-Dåliga fester, svarar Felix.
-Då hon inte gick hem som Arvid utan stannade kvar, fortsätter Josefine. Men då hade det inte blivit så bra låtar. Så alla borde inte vara som Arvid.
-Det är därför jag skriver så dåliga låtar… Jag tipsade henne dock om en melodi som hon använde. Det ska ni veta!
Strand släpptes i December 2015. Nu ett och ett halvt år senare kommer då äntligen ett helt album. Visst, bandet har redan släppt hälften av albumet som singlar, men ändå har de skyndat på ganska långsamt då tre av singlarna faktiskt är från i år.
Vi kommer in lite på varför det tagit så lång tid.
-Vi var väl inte färdiga som varesig människor eller band, börjar Arvid.
-Det är vi egentligen fortfarande inte. Vi har en lång väg att gå, säger Felix innan Arvid fortsätter:
-Då hade vi fyra låtar och så frågade Rasmus (Hansén, grundare av Luxury) om vi ville ha ett skivkontrakt för att göra en skiva och självklart ville vi det. Då hade vi spelat ihop i två eller tre månader. Jag tror det krävdes lite tid bara för att veta vilka vi själva var.
Sedan var det svårt att hitta producent och när vi väl gjort det skulle vi hitta en studio. Jag tror vi valde producent och studio bara tre månader innan vi gick in i studion.
Det föll på Tobias Bauer och Gustav Andersson från Makthaverskan att bli skivans producent. Likt bandet själv var detta första gången som de skulle spela in och producera ett album. Men alla runt bordet är rörande överens om att det blev ett mycket lyckat förstagångsprojekt för dem.
-Det var nog också en anledning att det skyndades långsamt, säger Josefine.
-Vi måste prata omslag. Vad är grejen med överexponerade bilder med blixt?
-Det får du fråga mitt femåriga jag om, säger Felix. Jag hittade bilderna på datorn och de är från när min lillebror och jag sov över hemma hos mormor. På skivomslaget ser man mormor och sambon ligga i sängen och på baksidan vinylen ser man hur de vaknat efter att min lillebror hoppat i sängen.
Vi hade bestämt redan innan vi skrivit låtarna att det skulle använda de bilderna för att det är så fina.
-Så din lillebror kommer bli nya Nirvana-killen, säger jag. Sedan får ni ta nya bilder när han står i dörren idag.
Vi kommer in lite om framtiden.
Under sommaren kommer bandet göra en hel del spelningar. Men den spelning de ser extra mycket fram emot är att få spela vid norska Indiefjordi Juli.
-Vi såg en video från festivalen där man kunde se laxar hoppa i bakgrunden medan några spelade, säger Josefine glatt.
-Sedan ska vi direkt in i studion efter sommaren för att spela in en EP som vi vill släppa så snart vi kan, avslutar Arvid.
Agent Blå
@Facebook
