Egentligen kom det mer som en chock att det var Zayn Malik som lämnade One Direction först. De flesta hade nog satt sina pengar på gruppens bad-boy och kvinnotjusare Harry Styles.
När gruppen nu tagit en paus på obestämd tid för att de kvarvarande medlemmarna ska få släppa sina respektive soloprojekt är det nu dags för Harry att visa vad han går för som artist på egna ben.
Det är lite med skräckblandad förtjusning som pojkbandsartister släpper eget material. De är ju oftast starkast som grupp, även om minst en i de flesta grupper lyser lite starkare än alla andra – Justin Timberlake och Robbie Williams är ganska bra exempel på just det, medan det finns alldeles för många som kanske inte är lika roliga.
Simon Cowell var ganska tydlig redan under X Factor att killarna i One Direction var medelmåttor på egna ben men som kunde skapa magi tillsammans. Med tiden växer erfarenheten och killarna har vuxit från just medelmåttor till både starkare personligheter som hade en tydlig plats i gruppen samt bättre sångare.
Sign of the Times var första smakprovet från Harrys soloalbum. 90-tals doftande britpopballad som satte tonen för vem Harry var som soloartist. Nostalgisk romantiker med ena foten färgad av den brittiska musikhistorien och den andra fortfarande representant för det där pojkbands-söta.
Själv gillade jag singeln. Det var långt från One Direction, samtidigt kändes det vuxet och på något vis inte alls förvånande. Harry har ju alltid haft det där typiska britpop-utseendet, så det är klart att han ska sjunga britpop.
Albumet följer singeln med en balansgång mellan det popiga och indie från bode 70- och 90-talet. Lite som att han ska bevisa för alla att han själv minsann inte är pojkbandspop. Ibland blir det tröttsamt rockigt – Kiwi – eller flummigt – Woman. Annars är det en behaglig resa igenom något som kan liknas Harrys skivsamling där paralleller kan dras – om än tunna sådana – till Manic Street Preachers, Oasis, Rolling Stones och (faktiskt) José González.
Detta är absolut inte ett album som kommer förändra världen och jag kan tänka mig att många hårdkokta kritiker kommer fnysa åt det hela på grund av Harrys bakgrund i just ett pojkband. Men kan han på album två sedan hitta något mer eget tror jag många kommer uppskatta honom ännu mer (än de harcore fans som köpte slut på killens världsturné på några minuter). Det finns ju absolut något där, det ska bara förtydligas lite bättre.
Harry Styles
@Instagram
Harry Styles soloalbum är liksom en resa igenom Harrys egna skivsamling där allt färgats av den brittiska musikhistorien. Det är välgjort men kanske inte direkt eget.
