Scott Helman är en 21-årig singer-songwriter från Kanadas musikhuvudstad Toronto. Han debuterade 2014 med EP:n Augusta från vilken låten Bungalow blev en stor hit för honom.
I början av 2016 toppade han Teen Vogues lista över artister att hålla utkik efter och nu 2017 har han nyligen följt upp debut-EP:n med albumet Hôtel De Ville.
Jag satte mig ner med Scott via Skype för att snacka lite om hans musik.

Har du föreresten varit i Sverige?

Jag har rest igenom Sverige när jag var på turné tillsammans med Walk of the Earth, men det var bara under en dag. Men jag har ett par vänner från Sverige som jag träffade i Amsterdam som jag håller kontakten med.

Vilka artister inspirerar dig?

Jag har väl alltid gillat musik som på något vis vill påverka världen. När jag började spela gitarr blev det mycket The Beatles, Nirvana, Grateful Dead, Rolling Stones och Bowie *håller upp en Bowie-mugg*
Sedan är jag uppfostrad av två brittiska föräldrar som älskar 80-tals pop. Så allt från Duran Duran till Earth, Wind & Fire. Jag har alltid älskat hookarna i popmusik.
Nu gillar jag allt från Radiohead till Buddy Holly och Eminem. Musik som har lite äkthet i sig.
Anledningen att jag gillar just låtskrivandet är att musiken på något vis varit sekundärt. För mig har det varit frågan om det är en fantastik låt eller ej. Det är det jag bryr mig om.

Det kommer väldigt många bra artister från just Toronto. Drake, Shawn Mendes, Charlotte Day Wilson och The Weeknd. Hur är det som musikstad?

Jag tror att politikerna gör ett bra jobb i att föda musiker här. Jag tror det bästa med staden är att det är en av de mest kulturellt mångfaldiga städerna i världen. Här finns så många olika kulturella små kluster i staden. Allt från Chinatown, Little Italy, Koreatown och Kensington Market som är en konstnärsområde. Det är mycket att se och allt är lite som en enda stor mosaik.

Hur var skrivprocessen med Hôtel De Ville jämfört med Augusta?

Den var längre och mer ingående skulle jag säga. För Augusta hade vi inte lika mycket tid för produktionen medan för Hôtel De Ville kunde vi ta oss den tiden. Jag hade redan hittat mig själv rent ljudmässigt och kunde utgå från det.
Många pratar om det svåra andra albumet. Men jag tyckte bara det var roligt. Man kanske får problem om man inte har något mer att säga men jag hade massor att säga.
Sedan om du åkt på turné under två år så har du lite koll på vad publiken gillar.

Vilken låt var svårast att få till?

Det var nog Ripple Effect. Det var väldigt emotionellt att skriva den. Jag skrev den tillsammans med Simon Wilcox som är en av mina favoritlåtskrivare. Det blev väldigt känslosamt och det tog ett tag innan vi kom dit.
När man skriver låtar måste man nå vissa nivåer för att hitta en viss känsla. För mig finns fem nivåer och jag kommer oftast till nivå tre och ibland till nivå fyra. Men med denna kom vi ända till nivå fem. Jag skrev på ett sätt som jag aldrig tidigare skrivit. Vi började prata om vår relation med våra föräldrar och allt blev lite av ett terapisamtal, vilket är vad låten handlar om. Det kändes som jag sprungit ett maraton efter det.
Rent produktionsmässigt var Kinda Complicated ganska svår. Vi skrev nog om basen fem gånger innan vi hittade rätt där. Antar att alla låtar behöver någon form av frustration för att bli bra.

Varför namnet Hôtel De Ville?

Augusta är döpt efter en gata i Toronto.
Efter min turné åkte jag till Montreal där jag hyrt en lägenhet i en och en halv månad för att skriva. Samt att jag träffat en tjej som bodde där.
Jag skrev dikten som skivan inleds med till henne, som innehåller namnet Hôtel De Ville. På den beskriver jag att vi verkligen borde satsa på detta och bli ihop.
När jag hade skrivit klart skivan visste jag att jag ville ha ett intro. När jag gick igenom min diktsamling hittade jag denna dikt som då blev introt.
För mig handlar skrivan väldigt mycket om hur jag blev ihop med min flickvän och någonstans började hela processen i lägenheten i Montreal, så det blev namnet.

Jag hörde att du har ADHD. Hur påverkar det ditt sätt att skriva låtar?

Om jag skriver själv är det svårt för då måste jag verkligen hamna i ett meditationsstadie för att det ska funka. Annars börjar tankarna sväva iväg. Jag har dock lärt mig att jobba med det. Sedan är det nog därför jag älskar att skriva tillsammans med någon eller några. Då hjälper de mig att fokusera på det vi gör.
Samtidigt, om du skriver en låt själv så är det svårt att veta om den är så bra som du själv tror. Har du någon annan i rummet ser du med en gång på dem om det är en bra låt eller ej. Så jag tror att min ADHD gjort mig bättre på att samarbeta med andra.

Hur jobbade ni fram idén till den sköna historien i videon till Kinda Complicated?

Regissören Ben Knechtel hade en idé om att vi skulle åka till en övergiven vattenpark i Las Vegas vilket jag tyckte lät coolt. Sedan såg jag att den låg väldigt nära Slab City som är ett ställe mitt ute i öknen i Kalifornien som övergavs efter andra världskriget. Folk från hela USA flyttade sedan dit för att leva lite av ett laglöst liv där. Allt från gamla militärer och missbrukare till kriminella och konstnärer. Hade någon frågat mig om jag ville vara med och starta ett samhälle ute i öknen hade jag nog sagt nej. -Men berätta gärna hur de går om ett år eller så. Men detta har funkat i 70 år trots att det egentligen inte borde göra det. Så låten handlar lite om det. En relation jag var i som inte borde funka för att vi var så olika, men som vi ändå fick att funka ett tag.
Samtidigt var det lite scary att åka till ett sådant ställe. Men alla var supertrevliga. Det är imponerande med människor som inte har så mycket men som ändå är villiga att dela med sig.

Varje tatuering berättar en historia. Vilka berättar dina?

Mina tatueringar är som vykort från mig själv så de representerar ögonblick i mitt liv.
Min första tatuering är en fågel som duckar för en pil. Jag var med om en svår olycka när jag var 18 och hade små chanser att överleva. Men jag överlevde och kände att jag behövde en tatuering.
Denna blå box gjorde jag när jag började dejta min flickvän. Jag läste en bok på väg till Montreal som heter Bluets av Maggie Nelson. Den handlar om färgen blå. Så en mix av fiction och nonfiction. Jag läste igenom den och när jag träffade min flickvän såg jag ett vackert blått hus tvärs över gatan, vilket tilltalade mig en hel del på grund av att jag just läst om blått. När jag sex månader senare kommer tillbaka har de målat om huset till grått vilket jag tyckte var sjukt tråkigt.
Så efter det gjorde jag den tatueringen. Många av dem är kanske ADHD-infall, men vissa har mer eftertanke.
Denna båt är från när jag såg båda haven under samma år.
Detta hjärta är för min mamma.
Sedan tänkte jag skaffa en senare idag för mitt nya album. Har en som är 169 för lägenheten jag bodde i när jag skrev min första skiva, så den nya blir en gatlykta.

Till sommaren åker Scott på turné i Nordamerika och förhoppningsvis kommer han tillbaka till Europa senare i höst.
Tills dess kan du lyssna på Hôtel De Ville här:


Scott Helman
@Facebook

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Comments are closed.