När jag hörde En värld full av strider första gången i Melodifestivalen kände jag att det för genren och stilen passade ganska bra. Låten är mäktig med en stark refräng som förstärks med Aninias sång. Det är väl i ett sådant sammanhang som Jon Henrik Fjällgrens musik funkar extra bra. När det är tillsammans med en scenshow, där hans samiska jojk och etnomusik gör sig till sin rätt.
När jag nu lyssnar igenom albumet Aatjan Goengere blir det inte lika pampigt utan det visuella till musiken. Det är filmiskt och doftar en hel del av både Vangelis och Enigma i produktionen, men problemet med denna typ av musik är att det tillslut låter väldigt mycket samma.
För min del känns det som hela etno-genren fastnat på 90-talet och inte klarar av att ta sig därifrån. Jag var ju barnsligt förtjust i just Enigma när de kom och ibland återvänder jag till de tre första albumen som på den tiden ändå mer eller mindre skapade en hel genre. Men lyssnar du på de första Enigma-plattorna och sedan jämför med detta har den musikaliska produktionen inte gått så värst långt de senaste 20 åren.


Jon Henrik Fjällgren
@Instagram

3 / 10

Inte mycket har hänt på etno-scenen sedan 90-talet och Jon Henrik Fjällgren tar oss mer tillbaka 20 år än utvecklar genren.

  • User Ratings (0 Votes) 0

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Comments are closed.