So sorry, I said
Tiden har sprungit ifrån Pet Shop Boys som med Super gör något som liknar en sämre b-sidosamling än lysande pop-platta.
När Pet Shop Boys släppte albumet Electric 2013 sa de att de ganska snabbt skulle börja jobba på en uppföljare tillsammans med producenten Stuart Price . Nu, tre år senare, släpper den brittiska duon Super .
Electric kändes som ett nytt Relentless . Där låtarna var dansanta, långa och elektroniska i en värld Pet Shop Boys passade perfekt. Super känns i första anblicken som en fortsättning på samma väg. Men där Electric ändå kändes nytt och spännande är Super bara mer av samma. Inte heller Electric innehöll några stora hits, men helheten blev ändå väldigt bra. Nu känns istället Super som en sämre b-sidesamling om jag ska vara ärlig. Visst, Pet Shop Boys har alltid hållit hög nivå på sina b-sidor vilket i detta fall kanske är till deras nackdel. För det är svårt att mäta fantastiska b-sidor som Panianro , Shameless och It must be obvious med sämre albumspår som Groovy , Pazzo! och Happiness .
The Pop Kids är en bra singel. Långt ifrån deras starkaste, men ändå en bra låt med trevlig 90-talskänsa och It’s Allright housebeats. Burn blir underhållande om än inte lika glittrande Alcazar -disco och Inner Sanctum är en bra låt att inleda konserter med. Men det som saknas är en ordentlig hit som även om den inte kommer imponera på topplistorna ändå kommer vara en kär låt att ha på repeat i Spotify. Jag älskade ju tillexempel den något överproducerade Love is a bourgeois construct från förra albumet. Något liknande får vi tyvärr inte här. Inte heller får vi en stark och minnesvärd midtempolåt där deras underbara melankoli får lysa starkt. Det är ändå där, bland låtar som The Survivours , The way it used to be och You only tell me you love me when you’re drunk som jag tycker Pet Shop Boys är som absolut bäst.
Visst är det så att Pet Shop Boys har sina bästa stunder bakom sig. Men samtidigt har de hela tiden försökt utveckla sig som band, och ett nytt album med duon har oftast varit en höjdpunkt det året. Med Super och den enormt trötta Elysium nära inpå kanske gruppens fantastiska poplåtar decimerat sig själva till simpla b-sidor. Låtar som vi ändå uppskattar att de finns där, men de stjäl inte längre uppmärksamheten från andra(s) låtar.
